Fick äntligen sitta i 10 minuter och vila. Klockan är strax efter 04. Jag och mina kollegor har släckt bränder hela natten. Det är det man gör som vårdpersonal: släcker bränder. Inte fysiska, faktiska sådana utan metaforiska. Man löser problem, lappar och lagar där det behövs. Hjälper patienter som har svårt att andas, följer till toaletten och tillbaka. Lugnar och försöker skapa en trygg stämning så gott det går.
Ni vet väl om att ni bara är ett kryss i en pärm? Ni som är som jag. Ett kryss. Om ni har tur och står ut. Förr eller senare blir ni ett streck. Ett rosa sådant. I den tjocka luntan – personalpärmen. Det dröjer olika länge innan du blir ett streck – det beror helt på hur motståndskraftig du är, hur lite vila och återhämtning du behöver. Hur mycket empati du saknar. Ju mindre vila du kräver och ju mer krass och oempatisk du är, desto längre håller du. Om du blir involverad, börjar bry dig på riktigt, vill göra ett riktigt bra jobb – det där ”lilla extra” – och avsluta allt du påbörjat så att dina kollegor slipper ta över arbetsuppgifter efter dig – då blir du förr eller senare ett streck.
Det kan tyckas motsägelsefullt i ett sådant här yrke men det är den bistra sanningen. Vi får idag inte de verktyg vi behöver för att kunna utföra våra arbetsuppgifter. Jag ser mina kollegor (som jobbar framför allt dag- och kvällsturer) bli ombedda eller beordrade att jobba extrapass efter extrapass, 6 dagar i veckan. De är trötta och ledsna. Det gör ont i mig. Jag tycker om mina kollegor, de gör ett fantastiskt jobb trots att de inte får förutsättningarna att göra det.
Jag brukar dra liknelsen med polisen som får en sköld, en batong och en visselpipa och ordern att mota bort en folksamling på 1 000 gatstenskastande ligister. Det går liksom inte.
Det här går inte heller. Inte i längden. Det är därför mina kollegor blir rosa streck, en efter en. De bränner ut sig, slutar, byter jobb.
Jag är fortfarande ett kryss. Undrar hur länge till…?
Ni som har makt, styr och ställer: hur tänker ni? Var era lovord under pandemin bara en lögn? Bryr ni er överhuvudtaget om hur vårdpersonalen i vårt avlånga land faktiskt har det, hur de mår, vilka verktyg de ges för att kunna göra sitt jobb?
Jag tror inte det längre, inte efter att ha varit i yrket i 13 år där det varje år blivit lite sämre, lite värre, lite mer besparingar, färre vårdplatser, mindre personaltäthet, inga smörgåsrån till kaffet, ingen fruktkorg, ingen jultallrik, ingen semla på fettisdagen, inget Lisebergskort… bara mer administration, fler patienter, mer ansvar och fler tillsägelser att vi inte når våra mål.
Den tomte som påstår att patientsäkerheten inte är hotad vet inte vad hen pratar om.
Min enda tröst är att den dagen jag blir ett rosa streck och behöver sjukvård, den dagen kommer jag för första gången få lov att stå i centrum. Som patient. Patienten i centrum. Gud förbjude att man skulle vara dum nog att önska att personalen någon gång skulle få stå i centrum – bara tanken är ju löjeväckande.
Till mina kollegor där ute – ni är så fantastiska!
/ X:et på Stroken
Fredrik Hjalmarsson, legitimerad sjuksköterska
avd 354 Östra sjukhuset, Sahlgrenska universitetssjukhuset
Jag har största förståelse för beskrivningen. Jag jobbade inom specialistpsykiatrin i över 35 år. Pressade mig allt för länge. Mycket pga min lojalitet till mina patienter.
Jag gick ner mig både fysiskt och psykiskt och det har tagit mig flera år att må ok igen. Min hjärna är fortfarande påverkad och mina funktioner är för alltid begränsade.
Jag har varit utsatt för urusla distr läk på vårdcentralen som verkar ha 0 koll på allvaret av utmattningssyndrom . Stressen varje gång inför ett nytt läkarbesök på vc var gigantisk. Om det skulle skriva förlängd ss . Jag blev av med min sjukpenning under en period. Kändes grymt efter all tid jag har krigat för mina patienters rätt .
Till sist, fick jag en erfaren, klok läkare på Hälsan och arbetslivet. En representant från Vårdförbundet som följde mig hela vägen. Fick gå Grön rehab i Gbg, Änggården och till slut arbetsförmågebedömning . När jag accepterat med radikal acceptans mina nedsatta förmågor blev utredningen en befrielse och bekräftelse på det hag talat om i flera år. Arbetsträning ordnade jag själv därefter i en blombutik. Gick inte alls.
Efter mycket om och men har jag nu fått beviljat hel ”sjukpension”. Det har varit en resa på kanske 8 år.
Nu lever jag och har det bra.
Oj, vilken igenkänning på allt som stod skrivet och som jag känt och tänkt men inte uttalat! När jag läser det sista om att ’få lov att stå i centum men då som patient’ kände jag att jag blev ledsen. För som man kör på och vill det bästa för patienten men att förutsättningen inte ges av den stora arbetsgivaren. Att inte vara rädd om personal som ger sitt allt, dygnets alla timmar och måla upp i media att vårdpersonal, är samhällsfarliga som strejkar då vi reagerar mot all övertid och dubbelpass, är sjukt i sig. Känslan av uppskattning från arbetsgivaren blir minst sagt speciell då. När pandemin var i full blom var vi hjältar och betalades med applåder…..