“för de röster som inte längre orkar berätta”.
År 2020 slog pandemin ner som en bomb över världen. Vi går nu in i det nya året med hopp om att det ska vända, snart. Otaliga vittnesrapporter från vårdpersonal har cirkulerat i media. Oron över skyddsutrustningen, sjukdomen ingen visste mycket om, omställningar i arbetet, nya uppgifter, de sjukaste patienterna vi mött, att tvingas arbeta här och nu och leva i stunden för att orka. Samtidigt som livet måste levas. Vardagen måste rulla på, en annan verklighet vid sidan av jobbet. Att försöka förklara det oförklarliga för människor runtomkring.
Samtidigt känns det som att många röster inom vården har försvunnit. Eller minskat i styrka, för att vi inte längre orkar berätta. För att vi måste fokusera på att klara av här och nu. Styrkan vi har, kraften att orka berätta blir allt mindre. Covid- 19 har lämnat spår på många håll. Hos mig och hos mina kollegor. Många i betydligt sämre skick än jag själv. Så, för dem som inte riktigt orkar med att berätta just nu, en lägesrapport från en annan del av verkligheten:
Vanligt vätsketätt munskydd som det jag har på bilden används konstant under hela arbetsdagen, undantag för när mat och dryck måste intas givetvis. Det gör att luften blir torr, näsan är konstant igentäppt och munnen torr som öken. Visir kommer i olika former, modifieras för att minimera trycket, ändå har jag i princip haft huvudvärk dagligen i över en månad. Ändå är detta en bris i jämförelse med andningsskydd eller skyddsmask som sluter helt tätt och sitter åt hårt, man hör inte och det är en ansträngning att göra sig hörd. Fysiskt jobbigt, mentalt dränerande.
Jag vill så gärna att detta ska vara över. Att jag och mina kollegor på operation, IVA, akuten, vårdavdelningar och på ambulansen ska få vila, andas. Men det är inte över, inte alls. Vi befinner oss i samma, eller värre, situation än i våras. Människor är sjuka, på riktigt, Covid härjar och tar liv, fortfarande. Människor ramlar och bryter sig, får inflammerade blindtarmar, tumörer och föder barn. Människor krockar med bilen, deras hus brinner, hjärtat stannar eller livet blir för mycket och de tar en överdos. Dom här människorna behöver också hjälp. Dom här människorna förtjänar också allt.
Jag önskar så att vi orkar se att detta är allvar, orkar hålla ut, orkar säga ifrån och orkar kämpa. Vi gör det, varje dag. Det kommer en tid då vi kommer att kunna se tillbaka, reflektera, vara stolta och starka. Att sprida information och kunskap, upplysa och peppa, är allas ansvar. Jag försöker och hoppas att ni andra också gör det ♥️♥️.
Sofia Westerling, anestesisjuksköterska
An/Op/IVA Sjukhusen i väster, Kungälvs sjukhus