Cecilia Lundmark legitimerad sjuksköterska MSc

Hen sitter mittemot mig och jag möter en blick så fylld av förtvivlan och jag vet inte om jag kan bära, hålla och härbärgera, men så kommer orden, först tvekande, ett i taget och sen öppnas en dammlucka.
”Jag kan inte längre vara sjuksköterska, inget i mig klarar av det jag ska göra, jag är ständigt rädd och påminns hela tiden om min egna otillräcklighet, och så dör dom, fattar du, dom dör och dom får inte dö, och jag kan inte ringa så många anhöriga, och jag hör att dom tycker jag är fel person och jag kan inte trösta, kan du hjälpa mig, jag har så många patienter i mig, och någon säger att jag ska bygga en mur, men jag vill inte bygga en mur, jag vill våga vara nära, men då går jag sönder.”

Det är en av mina svåraste stunder och jag påminner mig återigen om att vårdskulden må så vara, men personalskulden, vem tar hand om den. Min hjärna brinner, jag är så fylld av berättelser, de lägger sig under huden. 

Kanske är det så här det känns att vara krigsfotograf.
Jag är den som observerar och noterar, ser hur människor far illa. De som står i frontlinjen är sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, läkare och många fler. Själv är jag ute på avdelningarna som vårdar patienter med covid-19 och har reflektioner.  Sedan mars 2020 samlar jag citat och lyssnar till känslor som tar sig uttryck i frustration, ilska, sorg och skratt. Jag hör hoppet i det hopplösa, uthålligheten som går förlorad, fötter som inte hittar marken och ett hemma som är borta. Jag möter ledsna människor som gett mer än de trodde att de hade möjlighet till.

Så bär jag berättelserna och de samlas i mig och jag vet inte riktigt var jag skall lägga dem. Någon berättar om respirator som tystnat och närståendes skrik i korridoren. Hann de säga det som de ville säga till varandra? Hinner närstående ta farväl? Ger vi dem möjlighet? ”Vi är nu uppe i 2,6 miljoner fall och oändligt många människor avlider” siffror som inte går att förstå, att ana betydelsen av och jag är trött.  

Jag ser ledsna, trötta ögon hos någon som ringt fler närstående med dåliga besked än någonsin tidigare. Det är något hopplöst uppgivet i blicken. Berättelser om människor som dött ensamma och sen läggs i en svart liksäck, och så ska sjuksköterskan in till nästa patient, hinner knappt andas mellan.

Någon sitter alldeles tyst, ser ner i golvet, som om det vilar en trygghet i jorden, fötterna stadigt förankrade, jag rubbar inte mitt yttre, mitt inre är i kaoset, men det yttre är stabilt.

Går in i rummet och landar på en stol nära fönstret, vad som kommer/vem som kommer vet jag inte, vart samtalet leder vet jag inte heller, numera har jag med mig näsdukar och ställer på bordet, det brukar behövas, nära till skrattet och nära till gråten. Jag ser sköra trötta medarbetare som inte stärks av applåder. 

Jag tänker ofta att jag skulle vilja trösta, ta hand om alla trötta ögon och ledsna leenden. Kanske allra mest de yngre, de som inte landat i sin yrkesroll, stabilitet och trygghet. Som jag önskar att jag kunde trösta. Det händer att vi sätter oss en stund i tystnad, tar djupa andetag och sänker axlarna, förlåter oss själva och sen lyssnar vi, på varandra, bekräftar.

Så rör jag mig genom tysta korridorer och kommer in på nästa enhet. Det är ganska lugnt idag, personalen håller andan och vågar inte tro att det håller på att avta, adrenalinnivån är hög. Så frågar jag, lite sådär som jag brukar, hur har ni det, just nu, just här där du är, en sjuksköterska, jag tror ganska så nyutexaminerad säger, ”jag känner mig så ensam, jag tycker det är så ensamt, och jag vet att ingen har tid att komma in och göra det mindre ensamt, jag skulle helst aldrig gå in på salen igen, men det måste jag ju, så är det bara”.

Jag får så många meningar, staplar dom på varandra; 

”Otillräckligheten, eller, det är inte skavet på näsan som gör ont, det är skavet i själen.”           

” När jag hämtar på förskolan då vill alla fråga och jag vill bara vara mamma. Så ringer närstående och är jätte, jättearga för smittan på Sahlgrenska, dom skulle ju få hjälp med annan sjukdom och då vill jag bara svara ’det är inte mitt fel, jag är bara en mycket ynklig sjuksköterska’. Jag vågar inte längre säga att någon mår bra, litar inte till det jag ser, sen dör dom ju och då ska jag ringa och säga det, som en lögnare, en som inte kan något. Just så känns det, jag är oduglig, otillräcklig och när jag cyklar hem drömmer jag om andra jobb, långt från sjukvård och ansvar. Jag har jobbat här hela mitt liv och den där liksäcken, den kunde jag inte vänja mig vid och inte hinner jag sitta när dom dör. Så ska jag bestämma, låta anhöriga komma innan döden eller efter.
Jag bara sover, så går jag upp och äter och sen sover jag, jag har slutat leva utanför jobbet, så är det bara, och jag har slutat vara glad. Gråter när jag minst anar och sen är det tomt. Häromdagen hade vi en händelse och det bara piper i alla apparater och jag måste ha koll, det är ju därför jag är iva-sjuksköterska. De andra säger ’det piper’ och jag hör inte varifrån pipet kommer och så är jag den enda med iva-vana och då blir det jag som ska kunna, bara jag. Jag är jätte, jättetrött.”

”Jag kommer att sluta så fort jag kan, jag har varit sjuksköterska i sen i somras, och jag har bestämt mig, det här vill jag inte mera. När jag kommer hem är jag bara trött och vill sova, och lika bra, min familj ser mig som smitta och när jag hämtar på förskolan så undrar personalen om jag verkligen ska komma dit, dom vet vad jag jobbar med. Ensamheten är värst, inne på rummet vill jag ropa på hjälp, men det finns ingen att ropa till, alla är upptagna, och när jag behöver något utifrån så försöker jag göra en lista så ingen behöver springa för mycket, fast ibland vet jag ju inte vad som behövs nästa gång.
Det här hade aldrig gått om vi inte haft så bra samarbete, tänk alla som kommer hit och bara hjälper till, att dom orkar, vågar, jag är nästan alltid rädd. Och bara väntar på katastrofen, nä det här är inte bra. Covid- trött., I går hade vi en man som svor och skrek, spottade och tyckte att jag var den sämsta sjuksköterskan han mött, någonsin och jag kunde minsann ta av mig visiret och bli smittad…sen när jag kom hem så bara grät jag, jag gråter en hel massa.
Nu funderar jag över vart jag ska ta vägen, om jag ska säga upp mig idag eller vänta efter semestern? Om det är två eller flera patienter som jag ska ansvara för, om dom är unga, om jag ska lära någon annan det jag inte själv kan. Men idag, idag är en ganska så bra dag, vi har suttit ner och vi har skrattat lite, åt det vansinniga kaos som vi försöker strukturera, och så fick jag ledigt en extra dag, la mig i gräset och andas in och ut, utan den där gräsliga masken, som ändå blivit vardag.”

Jag skulle kunna stapla meningar i det oändliga, och kanske är det just det som vi behöver få lov att göra, under lång tid framöver. Reflektera över vad vi varit och är med om. Berätta och bekräfta för varandra att det som gjorts för varje enskild individ har varit det bästa, given de förutsättningar som varit. Reflektionens betydelse för att få struktur och förstå för att sen släppa taget om det som varit, ta med sig erfarenheter och kunskaper in i det nya. Varje sjuksköterska, undersköterska, läkare, fysioterapeut och alla andra som arbetat under covid-19 har påverkats på något sätt, mer eller mindre och när vi talar vårdskuld så behöver vi komma ihåg personalskulden och ta väl hand om våra medarbetare över lång tid framåt. 

Cecilia Lundmark
Legitimerad sjuksköterska MSc

*Cecilia arbetar på Etisk Forum som etisk vägledare och har under våren arbetat med reflektion på enheter som vårdat patienter med covid-19. Hon är även ledamot i Sahlgrenska universitetsjukhusets Etiska råd samt uppdrag i Läkarsällskapets delegation för medicinsk etik där hon är allmänhetens representant, adjungerande i Svensk sjuksköterskeförenings etiska råd och Västra Götalandregionens representant i Sveriges Kommuner och Regioners nationella etiknätverk.  

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!