Jag jobbar natt på en beredskapsavdelning på SÄS. Vi fick ställa om från ortopedi till covid-19 i början av april. En enorm omställning för all personal. Vi visste inte alls vad som väntade oss och hade vi vetat det från början så hade vi aldrig velat göra detta. Inte för att vi hade något val, det var bara att göra. 
För många av mina kollegor som precis har lärt sig ortopedi eller knappt hunnit träffa ortopedpatienter blev detta en väldigt stor omställning.
Vi har många gånger känt oss maktlösa, uppgivna och känslan av att trampa i kvicksand har varit konstant. Det vi ser och upplever varje arbetspass önskar jag inte ens min värsta fiende. 

Jag har tröstat många kollegor innan de gått hem, låtit dem gråta ut och peppat dem för att de ska orka komma tillbaka nästa dag. De flesta nätter jag har jobbat var väldigt påfrestande och många gånger har jag gråtit i bilen innan jag åkt hem till familjen. 
Vi är så bra på vårt jobb och så bra på att stötta varandra. Men var är uppskattningen och hjälpen från sjukhusledningen och politikerna? Den existerar inte.
Vi får bilder på blomsterbuketter från någons trädgård och käcka ord om att nu är sommaren äntligen här, njut av den härliga sommaren, via mailen.

Man tar beslut om att det ska jobbas varannan helg under sommaren fortare än de hinner blinka. Men att planera och besluta om vår lagstadgade semester tog evigheter. Vi får 8000 kr om vi tvingas flytta en vecka, ingenting om vi gör det frivilligt. Ersättningen är exakt samma som 2019 och då var det bara en vanlig sommar. 
Det är ett hån mot oss som jobbar på golvet! 
Vi behöver få vara lediga och återhämta oss.

Pengar kanske inte är allt, men det är i alla fall ganska mycket. Är vi inte värda mer än såhär? Ni förlitar er hela tiden på personalens snällhet och flexibilitet. Det måste bli ett slut på detta. Vi är också människor med familj och vänner, vi har också ett liv utanför jobbet. 

Man profilerar intensivvården och infektionsenheten i sociala medier, visar hur de har ställt om och hur ”bra” det fungerar. Men vi på beredskapsavdelningarna då? Vi sliter som djur varje dag för att patienter ska få så bra vård som möjligt och försöka förebygga att patienten ska behöva intensivvård. Vi gör en heroisk insats men ingen uppskattning får vi. Många har ingen aning om hur vi haft det och har det nu. 
Vi får 500 kr per arbetspass fram till 30:e juni, vad händer sen? Kommer pandemipatienterna helt plötsligt försvinna då? 

Nu har vi snart hållit på med detta i 4 mån. Och vi är så trötta och slitna. Vi behöver få vara lediga och återhämta oss. 

Vi önskar att ledningen kunde uppskatta oss mer för det arbete vi utför.
På ett sjukhus i Storbritannien har man till och med skickat hem ett brev, ställt till den anställdes familj, och tackat dem för de gjort det möjligt att låta deras mamma eller pappa jobba med covid-19, att de uppskattar det arbete de utfört. Det kanske inte låter mycket, men det visar ändå på någon slags uppskattning från sjukhusets sida.

 Om gemene man skulle veta hur vi har det ibland på nätterna så skulle de bli mörkrädda.
Jag vill göra er uppmärksamma på hur vår arbetssituation är och att det är dags att ni börjar ta hand om personalen innan vi går in i väggen eller ser oss om efter annat jobb! 

Vi är värda mer! 

Med vänlig hälsning, 
Therese Jensen 
en arg och uppgiven nattsjuksköterska på beredskapsavdelining 1 SÄS

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!