Hej Bernt!
Jag vet inte ens om du stavar Bernt så här. Du kanske stavar Bernht eller Bhernt. Jag vet inte; för vårt möte tog kanske på sin höjd 10 minuter innan vi skildes. Mötet med dig har gjort ett starkt intryck på mig.
Jovisst är du till det yttre en helt vanlig människa med grå tinningarnas charm och du har åldrats med varsam hand. Du kanske är till åren 80 +? Förlåt, är det okej att jag säger DU? Då du med all sannolikhet inte kommer att svara på mitt brev bestämmer jag att det är nog okej.
Du kommer inte ihåg mig. Jag är också bara en vanlig, ovanlig människa. Vi träffades i Bältespännareparken utanför Vårdförbundets tält förra året på Westpride. Jag stod och pratade med alla som gick förbi. Att vara med på Westpride och tjôta med alla är en höjdare. Dit kommer alla lika och olika människor. Självklart de som är HBTQ personer men även ungdomarna som är nyfikna, de som vill ha godis och gratisprylar hittar dit. Stolta mammor och pappor som älskar sina barn oavsett vem de älskar, sådana som jag, den heteronormativa människan som ser att mångfald berikar och gör världen vackrare promenerar runt i parken. Med andra ord en mångfald av människor.
Där stod jag och plötsligt vid min sida dyker DU upp. Jag kände instinktivt här är det en människa som har en historia och berätta för mig. Det var du Bernt. Nyfiken som jag är börjar jag med min utfrågning.
De som är aktiva besökare till Vårdförbundets tält har alltid en historia med sig som är kopplat till Vårdförbundet. Du hade det också.
Jag får din historia som en dyrbar gåva. Historian över att vara en normbrytare och bana väg för jämställdhet inom vården. Som en av de första manliga sjuksköterskorna på 50-talet, tror det var -53, har du inte bara banat väg. Du har även fått slåss mot fördomar och trångsynthet.
Du berättar att du inte fick börja på Göteborgs universitet för att du var man. Istället fick du gå i Karlstad. Du berättar på ett stillsamt sätt att du hela tiden blivit ifrågasatt av ALLA, patienterna läkarna och inte minst av dina kvinnliga kollegor. Att du som man kunde vara sjuksköterska. Som man skulle man vara chef eller läkare. När du slutade som sjuksköterska var du vidareutbildad inom anestesi, om jag minns rätt.
Bernt Westpride 2014
Jag frågar om jag får ta ett kort på dig och berätta om vårt möte. Du Bernt sa ja. TACK!
Precis efter Westpride var det fullt upp och jag hann inte skriva om vårt möte. Jag har under året ständigt återkommit till vårt möte. Jag har haft utbildningar om jämställdhet och då är du alltid med Bernt. Jag berättar om din resa som normbrytare, en resa som gjort världen bättre och lättare för oss alla andra.
Jag berättar också att du blev frisk 1979. Närmare bestämt den 19 oktober.
Fram tills dess var du klassificerad som att ha en mental rubbning. Visst är det märkligt att det kan vara en mental rubbning att få älska vem man vill. Vi hann inte prata så mycket mer du och jag utan vi skiljdes där.
Tack Bernt! Tack för att jag fick din historia och att du ville dela med dig till mig. Jag bär den som en dyrbar gåva och blir alltid varm i själen och även ledsen på en och samma gång. Tack för att jag fick berätta din historia det du ville ge mig.
Ha det bäst Bernt! Njut av att ha ett mod som går utanför det mesta.
Hälsningar Marianne Brindbergs
Ps. Kortet på dig blev inte så bra. Det blev gott nog 😉