Gud hjälpe de sjuka och oss dårar som försöker vårda dem.

Vad är meningen?
Allt som oftast kan vi, i olika medier läsa brev, artiklar, insändare och inlägg, där sjuksköterskor beskriver sin vånda över sin arbetssituation. De skriver om arbetsgivare som inte lyssnar, arbetsmiljöer som är outhärdliga, patienter som hamnar i kläm och politikerkontakter som leder till ingenting.

Varför måste vi, sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor, ens författa sådana brev och inlägg? Finns det något fundamentalt fel i våra krav som alla andra förstår, utom vi? Är det fel av oss att vilja ha en bemanning som räcker till för en god arbetsmiljö, minskade arbetsrelaterade sjukskrivningar och en god vård till våra patienter? Är det fel av oss att önska, att vi kunde ta emot våra nya kollegor på ett sätt som ger dem stabilitet och trygghet under sin upplärning? Är det fel av oss att vilja få ut vår semester utan att oroa oss för att bli inbeordrade? Eller är det fel av oss att inte vilja bli inringda så fort vi har en ledig dag? Är det sen fel av oss att vilja ha en rimlig lön för detta, särskilt med tanke på att vi jobbar dygnets alla timmar och årets alla dagar?

Har vi obemärkt utvecklat ett samhälle där de sjuka värderas så lågt, att de som ropar å deras vägnar, ignoreras? Eller är det så illa, att ingen av alla kloka hjärnor i Sverige och inga av alla våra folkvalda politiker, har den ringaste aning om hur problemen inom sjukvården ska lösas?

Om så är fallet, Gud hjälpe de sjuka och oss dårar som försöker vårda dem.

Lene Lorentzen

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!