Vart jag mig i vården vänder

Vart jag mig i vården vänder står en medlem med en förtvivlad blick som sänder:

Frustration av att inte räcka till. Resignation över att ingen tycks höra. En blick som sänks av vanmakt.

Jag möts också när jag frågar i påståendet ”ni har det tufft” en sarkastisk ilska och svaret ”tror du det”?!

Medlemmar som flyttas runt som plockepinn för att de på pappret har rätt formell utbildning men den reella är dammig och inte använts på flera år. Flyttas från gyn till oropedi. Får inte säga nej för då blir det arbetsvägran. Borde få kunna säga nej för patientsäkerheten och risken över att göra en patientskada. Spelar ingen roll att man sagt ifrån att ”jag kan inte ansvara för patientsäkerheten”,  för tänk om det skulle hända något.

Tänk om patienten får bestående skada och jag som arbetstagare gjort fel, vem ställer sig upp och lindrar och tar bort känslan av att jag gjort fel. Det är jag som sitter med samvetet och känslan av skuld. Det finns inga utredningar, papper som kan ge mig lindring i själen.

Hör på radion, ser på tvn där fackliga gör uttalanden om att varje dag kommer det medlemmar som gråter. Gråter för att inte orka den press som läggs på. Gråter för att inte räcka till.

Läser i media att ambulanssjuksköterskor, akutsjuksköterskor, barnmorskor och BIVA-sjuksköterskor sagt ifrån och fått nog.  Sagt ifrån genom att säga upp sig. Skall det vara vägen i dagens vård? Att behöva säga upp sig för att få gehör för en rätt till återhämtning, tid för reflektion och bättre villkor. Om det av en händelse skulle vara en politiker som läste detta skulle jag vilja säga i en megafon:

”VAKNA!!! TA DITT ANSVAR! SKYLL INTE PÅ TJÄNSTEMÄNNEN! NI HAR YTTERST ANSVAR FÖR VÅRDEN: FACE IT!!!

Marianne Brindbergs