Mitt stöd till BIVA-sjuksköterskorna.

Förbannad är ordet!

Reportern Claes Elfsberg klampar först i skiten när han säger ”sköterskor” i intervjun med Sineva Ribeiro på nyheterna. För mig är det ett stort rött skynke. Nästa steg han tar i skiten är när han säger på fullt allvar att BIVA-sjuksköterskorna skall ha särskilda regler och särskild omtanke för de har barns liv i deras händer. SKÄMS!

Eller förresten JA, om de har speciella avtal för speciella personer med en särskild omtanke och speciellt bra betalt. Då okej. Men det sa han inte och jag tappar fattningen.

Mållös är ordet! Över att sjuksköterskor som oftast är kvinnor skall bära speciellt ansvar. Undra om BIVA-sjuksköterskorna vaknade en morgon och sa till sig själva. Idag säger jag upp mig för att jag inte får som jag vill? TROR INTE DET!!!

Att komma till en punkt att nu är det nog och därtill säga upp sig säger inte så lite om vad som hänt. Det har nog varit en och annan sömnlös natt.

De sjuksköterskorna vet om är att deras kompetens är unik och att deras arbete ger förutsättningar för många barns liv. Med den vetskapen och då ”bara” säga upp sig så där. Jag kan tänka mig att steget och säga upp sig är GÖÖÖÖR långt.  Det finns ett talesätt ”bättre fly än illa fäkta” Sjuksköterskorna har förmodligen försökt få till en lösning som gagnar båda parter. Men om den ena parten inte är intresserad utan enbart ser om sitt eget hus. Då fattar jag att sjuksköterskorna ser om sitt hus. Att stånga sig blodig när arbetsgivaren av ren princip och prestige inte ser den unika kompetensen de sjuksköterskorna har.

Problemet är att de utifrån att våra yrkesgrupper redan innan inte har ett vansinnigt hög lön.  Först gå ner 2000 kronor i lön och sedan arbeta 2 dagar utöver. Helt sjukt!

Jag är glad att vi just nu har fokus på arbetstid i Vårdförbundet. Det som händer i Skåne är ett symtom på hur AB är rena rama Hedenhös.

Mitt stöd har BIVA- sjuksköterskorna för modet att säga ifrån, modet att ta ansvar för arbetsmiljön och det stora modet av att stå fast i sin övertygelse.

Kämpa på därute/ Marianne Brindbergs