Hur Iréne Svenonius och jag firar Alla Hjärtans Dag

Så satt vi där, Iréne Svenonius och jag. Hon hade verkligen ansträngt sig i år. En romantisk middag för två på fin restaurang med fönsterbord och vit linneduk. Levande ljus, skaldjursplatå med extra många ostron, äkta champagne. Iréne log blygt när hon halade fram en smyckesask stor nog att innehålla en ring.  Jag var tyst och rörde inte en min. Hon sköt asken emot mig, vädjande. Jag la armarna i kors. Iréne suckade och la huvudet på sned.

Vad är det Carin? Frågade hon med en uppgiven suck.
Jag är inte nöjd, sa jag.
Inte nöjd!? Hur kan du inte vara nöjd, se allt som jag ordnat åt dig.
Det räcker inte, sa jag.
Hur kan det inte räcka, hur kan detta inte vara gott nog? Jag förstår inte vad jag gör för fel?
Iréne sköt bak stolen, beredd att resa sig och gå.
Jag har verkligen gjort allt jag kan komma på för att få dig att känna dig uppskattad, fortsatte Iréne, märkbart irriterad. Nu får du förklara dig.
Jag såg hur de andra partsgemensamma sällskapen på restaurangen tittade på oss.

Om jag förklarar, sa jag. Lovar du att lyssna då?
Ja det är klart, svarade Iréne snabbt.
Lyssna på riktigt, sa jag. Säg inte bara att du hör vad jag säger men inte känner igen dig i beskrivningen.
Ok, jag lovar att lyssna, sa Iréne.
Kommer du ihåg Iréne, sa jag, den där gången jag sa att jag vill att du ska satsa på mig. För du har ju sagt så många gånger att jag är viktig, att det jag gör betyder någonting. Minns du att jag sa att du inte visar din uppskattning, du ger mig inte ens resurser att göra det som behövs göras. Kommer du ihåg att jag sa att vi befinner oss i en ohållbar situation där jag bara ger och ger och du bara tar och tar.
Iréne hade nu satt sig ner igen och av hennes ansiktsuttryck kunde jag se att hon inte alls förstod vad jag menade.

Men så här, fortsatte jag, minns du den gången du ville kompensera sjukvårdspersonalen i Region Stockholm för deras slit under pandemin? https://www.dn.se/sverige/bonus-och-extrasemester-till-regionanstallda/
Iréne sken upp.
Jaa, sa hon, det kommer jag ihåg. Jag ville att de skulle unna sig något, ni fick pengar och några semesterdagar, som en present, hahaha nästan som en alla hjärtans dag gåva.
Hon smuttade på champagnen och mös.
Ja precis, sa jag, och kommer du ihåg vad Vårdförbundet sa då? Att de ville ha bra villkor jämt. Att de såg problem inom vården som kunde avhjälpas om det fanns medel kontinuerligt och inte bara en gång för att man ville vara snäll just då.  Det här är likadant, om du vill visa att du är seriös med vad du säger så måste du också visa det. Inte bara en gång om året utan varje dag!

Iréne ställde ner champagneglaset och var tyst ett tag, jag såg att hon tänkte noga.
Men det blir dyrare, svarade hon sedan bekymrat.
Ja, svarade jag, det blir dyrare men det blir bättre, det blir långsiktigt.
Ok långsiktigt, sa Iréne fundersamt, så vi kommer fira Alla hjärtans dag nästa år också?
Kanske det, om vi får till en förändring, sa jag och kände hoppet spira.
Då ska jag göra bättre då, sa Iréne med ett stort leende, på Alla Hjärtans Dag nästa år ska jag inte spara in på någonting.
Jag la armarna i kors och kände mig åter sur och tvär.
Nej Iréne, sa jag, inte alla Hjärtans Dag utan varje dag!