Mysteriet med den försvunna kollegan

Skrivet av Gästbloggare

27 oktober 2021

Stockholmsbloggen

Carina Hotsky, privatdetektiv.

Jag har tidigare använt denna blogg till att utnämna mig själv till fackförbundens Oprah Winfrey, planera semesterresor med Ebba Busch och leka Pernilla Wahlgren look a like, nu kan jag meddela att storhetsvansinnet har slagit till igen. Hösten är här, jag lägger pläden över benen, tänder mina doftljus och plötsligt infinner sig känslan av att nu.. nu är det att hög tid att förkovra sig i arbetstid och övertid.  

Så låt oss kombinerar att höstmysläsa deckare med övertidsstrategi, varsågoda: 

Mysteriet med den försvunna kollegan 

Privatdetektiv Carina Hotsky la pannan i djupa veck medan hon granskade de tre kvinnorna som satt i soffan framför henne. Fikarummet på vårdavdelningen var upplyst av lysrör och luktade surt från kaffe i bryggaren som stått på för länge. Carina harklade sig innan hon tog till orda 

  • Jaha ja, ni har kallat mig hit i dag för att lösa mysteriet kring den försvunna kollegan. Hon ska ha börjat här i förra veckan men som jag förstod av samtalet från en anonym tipsare har hon inte setts till. Kan hon vara kidnappad, är hon rent av mördad? Var har ni gjort av henne?! 

Carina vände sig mot kvinnan längst till höger i soffan, det var Lena, enhetschef för vårdavdelningen. Lena satt lätt ihopsjunken och vägrade möta Carinas isande blick som hon lät vila på den slokande enhetschefen innan hon vände den mot de två kvinnorna som satt i andra änden av soffan. Det var sjuksköterskorna Anna och Jenny, båda två i 30års åldern, klädda i likadana blåa bussaronger och vita byxor.   

  • Berätta allt ni vet, sa Carina skarpt, utelämna ingenting, hur obetydlig denna detalj än kan tänkas vara. Detta fall måste klaras upp, tiden är knapp!  

Anna började prata, 

  • Vi förstår ingenting, sa hon. Vi har länge påtalat att vi måste bli fler sjuksköterskor. Det är alldeles för mycket att göra, det känns som vi jobbar hela tiden, man får aldrig vara ledig. Sen sa de att det skulle börja en till sjuksköterska, vi har inte hunnit träffa henne än men hon ska vara glad och pigg, lätt att samarbeta med och tydligen älskar hon att baka, så mycket att hon tar med hembakat fikabröd till jobbet nästan varje dag.  
  • Hon ska ha börjat i förra veckan, fortsatte Jenny, så vi vet inte när hon försvann men vi känner oss mycket oroliga, tänk om någonting har hänt henne, det vore så gruvligt, vi som behöver en till kollega så himla mycket.  

Carina tackade sjuksköterskorna för deras redogörelse och började gå av och an över golvet medan hon kliade sig på hakan. Hon muttrade för sig själv och stannade sedan till framför Lena som fortsatt satt med blicken fastnaglad i golvet.  

  • Säg mig, enhetschef på vårdavdelningen här, ni har tappat bort en anställd får man tro. Det måste märkas i personalgruppen att ni är en sjuksköterska kort eller? 
  • Jag har ingenting att säga er, mumlade enhetschefen, jag vet ingenting om detta. 

Carina gjorde en ansats att fortsätta vandra runt men så plötsligt rusande hon fram och slet hon upp locket till sopkorgen som stod bredvid diskbänken och började rota. Triumferande höll hon plötsligt en tom förpackning kardemummaskorpor i sin hand, segervisst uppsträckt. 

  • Aha!, ropade Carina, detta mina åhörare, detta är bevis! Ingen.. ingen säger jag er, äter frivilligt kardemummaskorpor om det finns hembakat fikabröd. Jag har löst mysteriet. För in bemanningsassistens genast, hon ska bekräfta min teori! 

Strax därefter tågade en äldre dam men läsglasögon i pannan och en pärm tryckt mot sin barm in i rummet. Det var avdelnings bemanningsassisten men hon kom inte ensam. Ryktet om privatdetektiv Carina Hotskys framfart i fikarummet hade spridit sig och nu samlades en större skara vårdpersonal i dörröppningen för att höra upplösningen på denna historia.  

Carina tog varsamt pärmen och satte sig i soffan bredvid de tre kvinnorna. De började tillsammans bläddra i schemana och bemanningslistorna.  

  • Visa mig Lena, sa Carina mjukt, visa mig de tomma arbetspassen som den tilltänkta sjuksköterskan ska jobba, visa mig hennes rad i schemat.  
  • Den finns inte, viskade enhetschef Lena knappt hörbart, det finns inga vakanta pass, de arbetas redan av befintlig personal.  
  • AHA!, ropade Carina till så högt att de två sjuksköterskorna hoppade högt i soffan. Precis som jag trodde, den nya kollegan har aldrig existerat! 
  • Det fanns inget synbart behov av fler sjuksköterskor, viskade Lena, alla arbetspassen är bemannade. 
  •  Ni har alltså alla här jobbat mer än er heltidstjänst och på så sätt tagit den tiden från en tilltänkt kollega?! Carina reste sig upp och stirrande på de två sjuksköterskorna som kröp ihop i soffan.  
  • Va!? Nej eller Jo, svarade Jenny och Anna i mun på varandra. Det är ju bra med lite extra pengar och dessutom så var det ju bara tillfälligt tills nya kollegan kom.  

I tumulten som uppstod singlade plötsligt ett ark papper ut från pärmen och föll mot golvet, Carina kastade sig fram och fångade det. När hon ögnat igenom vad som stod där kände hon en rysning längst ryggraden. Pappret innehöll en lista på alla vakanta pass inför nästkommande schemaperiod och samtliga rader var fyllda. Där stod namnen Anna och Jenny på var och varannan rad! 

  • Planerad övertid!, utstötte Carina med förakt i rösten och hon släppte pappret som om det gett henne en stöt. I samma rörelse tog hon sin blåa landstingskofta, slängde den över axlarna emedan hon banade sin väg genom den lilla samling som stod i dörröppningen. Några meter ner i korridoren vände hon sig om. 
  • Ni är alla skyldiga!, sa hon med myndig stämma. Ni sjuksköterskor har raderat behovet av den blivande kollegans existens med er övertid! Och trots att ni påstår att det är för mycket att göra gör ni det även på er fritid. Carina fortsatte med mullrade röst som fick fönsterrutorna i korridoren att skallra.  
  • Även du enhetschefen som löser dina bemanningsproblem med övertidsarbete på detta ohållbara och osunda sätt. Ni är alla skyldiga! 

Det drog en kall vind genom fikarummet, den tomma kardemummaskorpspåsen prasslade till. När de åter tittade ut i korridoren var den tom. Privatdetektiv Carina Hotsky hade dragit vidare på väg mot nästa fall.  

Slut 

Jag undrar om deckarförfattare ibland får gåshud av sina egna starka berättelser, eller är det bara jag? Ja hua vilken rysare. Med detta vill jag säga tack för denna gång och glöm inte att välja förtroendevald på din arbetsplats så du har någon att hålla i handen när mörkret sänker sig.  

Carin Lhotsky, leg sjuksköterska och specialistsjuksköterska. Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Till allmänheten: Nu behöver vi ert stöd!

Det är allvar nu. Sjukvården måste räddas. Alldeles för länge har sjukvården burits upp av att våra medlemmar arbetat övertid och ställt upp för att få sjukvården att fungera, trots ohållbara arbetstider och scheman. Nu går det inte längre. Nu behöver vi ditt stöd. #RäddaVården

Så vill vi rädda sjukvården