I över ett års tid har det pågått en pandemi, en pandemi som påverkat samhället, arbetsplatser och oss enskilt enormt mycket. Under tiden har vi inom hälso- och sjukvården fått göra stora förändringar i vårt arbete. Vi har ställt om våra arbetstider, jobbat på helt nya arbetsplatser med annan inriktning än vi normalt gör. I delar av landet har sjuksköterskor flyttas med buss dagligen många mil därför behovet av ” händer” funnits på andra platser.
Vad händer då nu när vi ska hitta det ” nya normala”?
I veckan beskrev en klok kvinna att ”det vi sår idag, skörda vi imorgon” Vad har det med detta och göra? Jo, vi ser idag att de förändringar vi som hälso- och sjukvårdspersonal gjort under pandemin är resan till ett nytt normalt.
Många har jobbat långa pass, det fungerade ju bra när det var så tufft, det måste väl kunna fungera nu också?!!
Många gav upp ledighet, sålde sin semester eller stod ut med en fruktansvärd situation när man väl var på plats för att få sin semester.
Men hur nytt är det egentligen?
Semesterfrågan har varit aktuell för oss inom sjukvården i alla fall sedan 1999, då sålde jag sommarsemester för att få verksamheten att fungera! Alltså inte direkt en ny fråga eller ett nytt ”normalt” snarare ett gammalt normalt!
Långa och delade arbetspass arbetade man med på 80-talet. Det var då något man arbetade med att få bort, vi sådde för att sedan kunna skörda! Tyvärr verkar vi idag vara på väg tillbaka och det är vi själva som också driver på! Vi tycker det fungerar, det ger mer ledighet och kanske bättre ordning på att veta när vi ska jobba.
Okej ! Är det så farligt att jobba långa pass då?
På sociala medier har det förekommit kommentarer på inlägg där uttröttade sjuksköterskor försöker beskriva hur det ser ut på till exempel IVA. Kommentarer som beskriver att det är väl inte så farligt att jobba långa pass. Hur kommer det sig att i vårt samhälle värderas säkerheten i att jobba på arbetsplatser med stora risker för fysisk skada och eller risker för produktions stopp med en totalt självklarhet att man INTE tillåter långa pass! Man säkrar upp och ser till att alla får semester eller bara en sån enkel sak att alla får sin rast varje dag! Långt ifrån en självklarhet för många av oss, många gånger i veckan!! Tyvärr är inte det heller något ” nytt normalt” utan ett gammalt normalt ” sen gammalt”
Vi som jobbar som barnmorskor, biomedicinska analytiker, sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor jobbar med utsatta personer, ofta i ett kritiskt läge, kritiskt på många sätt. Risk för död, risk för varaktig skada och i personlig kris för att acceptera. Och vi vet av forskning att denna typ av jobb att de har högre risk för utbrändhet med mera.
Alltså måste vi tillsammans med näbbar och klor och på alla möjliga och omöjliga sätt jobba mot att det ”ny gamla normal” befästs! Vi behöver alla fundera på vad jag gör och sår som mina framtida kollegor kommer få skörda. Tyvärr är den tillväxttiden extremt kort i våran bransch!
Dessutom är vi alla i risk att bli en kokt groda!
En groda som i kastrullen i värmen tycker det är ganska behagligt men sakta befinner oss i en miljö som allt eftersom blir hetare och hetare för att till slut inse att nu blir vi kokta!
