Vi är inte samhällets buffert - vården är en jämställdhetsfråga

Låt oss prata om hur det egentligen står till med jämställdheten i Sverige.

Jämställdhet och sjukvård går inte att skilja åt. För oss som arbetar i vården är sambandet tydligt varje dag. Vi ser det i lönerna, i arbetsvillkoren och i hur våra professioner värderas.

Underbemanningen har blivit normaliserad och ansvaret på den enskilde medarbetaren växer utan motsvarande inflytande eller resurser. Kompetens tas för given i stället för att tas på allvar och arbetsmiljön sliter ut människor långt innan pensionsåldern.

Som fackligt förtroendevald i Vårdförbundet ser jag varje dag hur bristen på jämställdhet påverkar både våra medlemmar och patienterna. Det är inte en abstrakt principfråga, det är en fråga om liv och hälsa.

När vårdens kompetens undervärderas drabbar det alla. Patientsäkerheten försämras när vårdens professioner inte får rätt förutsättningar. Det är en samhällsfråga men också en jämställdhetsfråga. Vårdens personal kan inte längre vara samhällets ständiga buffert. Det är inte hållbart och det är inte jämställt.

En hållbar vård kräver att vi tar jämställdhet på allvar och för att skapa en vård som håller, för både patienter och personal behöver vi:

• Löner som speglar utbildning, ansvar och kompetens
• Arbetsmiljö som gör att människor orkar ett helt yrkesliv
• Bemanning som utgår från behov, inte budgetluckor
• Inflytande för professionerna i beslut som rör vårdens utveckling

Det är inte radikalt. Det är rimligt.

Vi har inte hamnat snett på grund av enskilda misstag. Det handlar inte om enskilda chefer eller tillfälliga budgetbeslut. Det handlar om hur kvinnodominerade yrken systematiskt värderas lägre, ekonomiskt, organisatoriskt och politiskt. Det är strukturer. Det är system. Det är en politisk linje som pågått så länge att den blivit osynlig, men dess effekter är allt annat än osynliga

Våra yrkesgrupper har ett högt krav på flexibilitet. I förhandlingar om våra villkor är just flexibiliteten den starkaste valutan vi har. Men har vi verkligen mer att sälja? I normalläge hade vi säkerligen haft det men i den underbemanning som råder har arbetsgivaren inget annat val än att överutnyttja vår flexibilitet. Vi ser det i höga uttag av förskjuten arbetstid och övertid. Allt hänger ihop.

Underbemanningen har pågått så länge att det blivit det nya normalläget och det göms i flexibel schemaläggning. Vi har blivit så vana vid underbemanningen att vi tror att önskeschema är till vår fördel. Flexibilitet är inte längre en förhandlingsbar resurs. Och när flexibilitet blir ett krav i stället för en möjlighet är det inte längre ett hållbart system.

Med den systematiska nedrustningen av sjukvården riskerar vi inte bara samhällsfara utan även att jämställdheten kastas tillbaka århundrade i tiden. Historien visar att när fokus skiftar mot traditionellt manligt kodade områden, som försvar, riskerar jämställdheten förlora mark. Med det ena behöver inte utesluta det andra. Vi är kapabla att fokusera på mer än en sak i taget. Och vi ska kräva det av våra politiker. När en fråga blir stark är det inte acceptabelt att dumpa en annan eller snarare sätta en fråga i skuggan för en annan.

Det är en levande ideologi och ett förhållningssätt som ständigt ska råda.

Jämställdhet är inte heller en separat fråga utan något som ska integreras i varenda sakfråga. Det är en levande ideologi och ett förhållningssätt som ständigt ska råda. Vi ska snart lägga vår röst på ett politiskt parti för Sveriges framtid. Det är sakfrågorna vi hör men det är ideologin vi måste lyssna till. För att kunna tolka vad politikerna vill i sakfrågorna behöver vi ta reda på partiets ideologi. För det kan låta bra i sak men vad är strategin bakom? Och är det den utvecklingen du vill se i samhället, i Sverige?

Vårdens professioner är inte en kostnad. Det är en investering i ett fungerande samhälle. En hållbar vård kräver politiska beslut som utgår från verkliga behov och inte kortsiktiga budgetramar. Jämställdhet får aldrig reduceras till ett dokument i en pärm, det måste vara en levande princip i varje beslut som rör vården och arbetslivet.

Jämställdhet och sjukvård hänger ihop. Och när vi stärker den ena, stärker vi också den andra. Vi höjer våra röster för en hållbar vård och för ett jämställt samhälle.

/Ida Dickson, anestesisjuksköterska och förtroendevald