Blogginlägg från ett av våra nya huvudskyddsombud på SUS, Magdalena Singleton.

an|­svar substantiv ~et; pl. ~ ha an­svaret för att allt fungerar ställas till an­svar tvingas försvara sig mot an­klagelser (Svenska akademiens ordlista, SAOL).

Vi jämför oss med manligt dominerade yrken med likvärdig nivå på utbildning och ansvar, vi vill bli sedda, respekterade och avlönade på lika villkor som denna grupp.

Dock finns det en betydande skillnad som spelar en helt avgörande roll. Arbetstagaren i de manligt dominerade yrkena tar inte på sig arbetsgivarens ansvar. De ser inte till att det finns bemanning, lägger inte scheman, ansvarar inte för att verksamheten fungerar över sommaren, tar inte över andra yrkesgruppers arbetsuppgifter etc. De utför sina uppgifter inom sin ansvarsruta, inte mer. I kvinnodominerade yrken tenderar ansvarsrutan att flyta ut.

Så varför är det då på detta viset? Svaret finns i historien. Kvinnor har alltid setts som mer ansvarstagande, mer omhändertagande. Hon fostras in i detta. Hon ska tjäna mannen, barnen, hushållet. Hon skall skapa trevnad och se till att alla mår bra. Kvinnan styrs av sina känslor sägs det. Men stämmer det verkligen? Är det verkligen så att vi så gärna slår knut på oss själva för att göra alla till lags? I min värld är svaret nej. Nej, nej, nej.

Trots det utnyttjas det helt fritt och har pågått så länge att vi faktiskt tror att det vi gör åligger oss. Vi har blivit matade med detta sedan barnsben och det följer oss genom hela livet. Som en skugga, ett dåligt samvete eller en sjukskrivning. Nog blir det lite bättre om jag gör grannens jobb också?

Arbetsgivaren är väl medveten om att detta sker och utnyttjar situationen till sin fördel.  Resultatet blir brist på respekt för den anställde. För nog är det svårt att respektera någon som har sina fingrar i alla syltburkar.

Männen däremot, har oftast en lättare resa. De slipper släpa på det outtalade ansvarsoket. De har, med få undantag, inte vuxit upp med att se till att alla ska vara med och leka. De får oftast inga babydockor att ansvara för, inte för att de inte vill, utan för att normen är sådan. De får inte höra att det är viktigt att vara söt, viktigt att vara duktig. De lär sig tidigt att det lönar sig att hålla sig till sin syltburk.

Det är dags att sluta ta ansvar för områden som inte är våra att ansvara för. Dags att visa omvärlden att mig kan du inte utnyttja, köra över, ta för givet. Det är inte vårt ansvar att se till att allt fungerar. Först när vi säger nej kommer vi se resultat. Arbetsgivaren tvingas då att anställa ledare och chefer som faktiskt har kompetens och vilja att ansvara för sina ansvarsområden och som har förmågan att leda och fördela arbetet så att ansvarsrutan inte flyter ut i evigheten.

För att få den respekt vi förtjänar måste börja säga nej till att utföra uppgifter som inte ingår i vår arbetsbeskrivning. Vi måste bli mer bestämda, mer arroganta, inte låta oss bli utnyttjade. Endast på detta vis kan vi konkurrera på lika villkor med de manligt dominerade yrken vi så gärna vill bli jämförda med.

Vi måste tänka varje dag: Var börjar mitt ansvar och var tar det slut?

 

 

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!