“Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig?"

”Jag hör väldigt dåligt men jag är bra på att läsa på läpparna!” hojtar patienten. Jag suckar innanför skyddsmasken och gestikulerar att hen ska plocka ihop mobiltelefon, laddare och id-handling. Under transporten till sjukhuset försöker jag få fram någon slags anamnes, men den blir minst sagt haltande. EKG-elektroderna fastnar i mina handskar när jag försöker lossa dem från patienten.

Omvårdnadsarbetet försvåras av skyddsutrustningen, samtidigt som den är livsnödvändig för att jag ska kunna arbeta just nu.

En äldre patient är ledsen och orolig: “Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig? Jag kommer ju ändå dö.”

Jag förklarar att jag är trygg med mitt andningsskydd och att hen inte ska dö idag. Försiktigt stryker jag patienten över kinden, men det är liksom inte samma sak med dubbla vinylhandskar.

Vi är vana vid att ta hand om människor som är allvarligt sjuka och ibland till och med döende. Att möta det är vårt jobb, men detta, att ett helt nytt virus dyker upp och tar livet av folk som annars haft många år kvar att leva, är tufft även för oss. Våra egna kolleger blir inlagda på sjukhus. Jag ser på Facebook att en kollega förlorat sin man och samtidigt är några andra vänner, i andra yrken, ute på krogen. Man pratar om krisavtal och indragna semestrar och jag får en inbjudan till en stor födelsedagsfest i mitten av juni. Födelsedagsbarnet och jag lever inte i samma värld.

Samtidigt inser jag hur lyckligt lottad jag är med de karriärval jag gjort. Folk förlorar jobbet, restaurangbranschen går under, personal inom flyg och turism blir permitterade från sina arbetsplatser. Jag kommer aldrig bli av med mitt jobb. Är det något jag kan vara trygg med så är det att folk alltid kommer att bli sjuka och behöva vård och att jag aldrig kommer stå ofrivilligt utan inkomst.

Om några veckor tar sjuksköterskestudenterna examen. Själv är det nio år sedan jag för första gången satte min fot på ett sjukhus i egenskap av legitimerad. Jag hoppas att de kommer orka. Jag hoppas att de får allt det stöd de behöver. Jag hoppas att de fortfarande är mina kolleger om ett år.

Tills dess – håll avstånd och tvätta dina händer.

// Cecilia Nordius
Utbildningsledare
Prehospitalt kunskap och kliniskt träningscenter Region Stockholm
Ambulanssjuksköterska, studentsamordnare AISAB Söder

Yrken för livet kräver bättre villkor!

Läs vår rapport om våra medlemmars arbetsmiljö och vad vi kräver. #yrkenförlivet

 

Yrken för livet!