Vallöftenas tid
Anna sneglade ner i mobilen medan den tv-sända debatten malde på i bakgrunden. Efter 22 år i vården och ett antal regeringsskiften, kände Anna sig trött och irriterad av att höra alla partier anklaga varandra för vad de gjort och inte gjort. Och vallöftena som tycktes bli alltfler inför varje val….
Tänk om de bara ville lyssna på oss som vet vad som behövs. Som vet vad som saknas. Vi som stångas med stängda vårdplatser, överbeläggningar och stress. Vi som ser hur patienten lider i onödan och som möter anhörigas desperata rop på hjälp.
Visst sägs det massor av bra saker från både höger och vänster. Men oavsett vad som sägs så måste det ju finnas en konkret plan för HUR vallöftet ska kunna uppnås. I Annas huvud var det svårt att få ihop besparingar med satsningar. Ändå tycks det vara budskapet.
”Det ska inte kosta mer för staten, men vi ska göra det bättre”
Hur då? Hälso-och sjukvården kostar pengar. Och om vi ska förbättra den, få den mer jämlik och jämställd, minska vårdköer och öka tillgängligheten så krävs pengar. Vi som arbetar i vården måste bli fler och ha rätt kompetens. Vi måste kunna arbeta till pension utan att gå in i väggen vid 35. Vi måste känna oss uppskattade och värderade, både i kronor och ören men också utifrån den unika kunskap som just jag bidrar med.
Ingen vill känna sig som en schackpjäs som bara skuffas bort från brädet.
Anna förberedde sig för att åka iväg till stadens lilla lasarett. Mörkret hade fallit och de flesta hade kurat ner sig i soffan och började bli redo för att gå och lägga sig.
Men inte Anna. Hon skulle strax flexa in för ett långt nattpass på en överfull gynavdelning. Fingrarna kändes frusna när hon parkerade cykeln utanför huvudentrén och nattdaggen spred sina små, fina droppar över gräsmattorna.
Anna var i grunden en positiv människa. Därför bestämde hon sig, medan hissen sakta drog sig uppåt i byggnaden, att tro på det politikerna lovade den här gången. Även om hon innerst inne visste att nya, snarlika löften skulle delas ut vid nästa val om fyra år.
Någon gång måste det ju ske en förändring. Kanske är det dags för den nu?
