Jul jul, hetsiga jul!

Snön yr över vägen och mörkret har fallit för flera timmar sedan. Kim är på väg in till den lilla stadens sjukhus för ytterligare ett extrapass dagen före julafton. Nog för att det ger lite extraklirr i kassan (med betoning på lite..). Men när de få lediga dagarna upptas av att desperat försöka återhämta sig från tidigare arbetspass så känns det inte att det är värt mödan. Men det är svårt att säga nej; nej till att dryga ut den alltför låga lönen. Nej till en enveten chef som sliter sitt hår för att kunna få in tillräckligt med bemanning för att ens kunna gå runt. Nej till de stackars kollegor som annars står där med en ännu sjukare arbetsbelastning. Nej till patienterna och patientsäkerheten.

Julmusiken strömmar ut från radion. Kim nynnar med och ändrar lite i texten:

”Jul jul, hetsiga jul
Ingen får ens ta rast nu
Överfylld avdelning, inte en plats
I korridoren tar sköterskan sats
För att få hinna runt på en rond
Blanda nytt dropp, kolla allmäntillstånd
Jul, jul, hetsiga jul
Vad är väl ens en rast nu?”

Kim kommer in på avdelningen och möts av ett smärre kaos. Men det är precis ett sådant kaos som brukar kallas normaltillstånd. I fikarummet ligger det några torra lussebullar på ett fat som Kim norpar i farten ut till receptionen. Det är inte bara sjuka patienter. Tydligen är halva personalstyrkan sänkt i covid, säsongsinfluensa och microplasma. Och Lisa har halkat och ligger på ortopeden med en komplicerad fraktur. Akutvårdsavdelningen är i vanlig ordning en salig blandning av patienter med olika tillstånd och diagnoser. Dement dam vankar i korridoren, trafikolycka som eventuellt måste till IVA på sal 4, gravid med misstänkt cholecystit i sal 8, andningsbesvär på 10:an…

”Kan du ta emot den nya patienten och skriva in honom?” undrar Liam. Kim lobbar iväg mot entrén till avdelningen och styr mot en äldre, något överviktig herre med rosiga kinder.

Kim presenterar sig för mannen som heter Claes. Han är inlagd för observation pga yrsel. ”Jo, jag har det lite stressigt så här års” skrockar mannen genom sitt frodiga vita skägg.

Det doftar granbarr och glögg om mannen, noterar Kim och funderar på om de röda kinderna beror på överkonsumtion av en glöggsort med hög procenthalt. ”Nähä, ingen alkoholhalt i blodet”, tänker Kim när hon går igenom journalen.

”Äsch, jag blev bara lite yr en kort stund”, säger Claes och borstar bort några korta bruna hårstrån från den medhavda jutesäcken. ”Jutesäck?” tänker Kim..”vem har det med sig till sjukhuset?”

”Är det hund- eller katthår?” frågar Kim
”Ho Ho, skrockar Claes, nej det är från mina renar”. Kim skrattar högt och utbrister ”Ja såklart! …men funderar på om det verkligen var ett skämt…?
Patienten med de röda kinderna verkar vara välmående och vid gott mod. Kim tippar på att han kommer att skrivas ut snabbt, något Claes själv uttrycker önskemål om.

Natten fortlöper som förväntat; fler inläggningar som får placeras i akutrummet, fem vändor till akutröntgen och åtskilliga droppåsar utbytta. När Kim går runt till patienterna framåt morgonkvisten, upptäcker hon att den gladlynte mannen med yrsel verkar ha checkat ut sig själv. Med en klump i magen springer Kim fram till det öppna fönstret (som egentligen inte går att öppna så mycket…konstigt!) och kollar nervöst ner mot trottoaren nedanför. Ingen syns där.

Plötsligt hörs någon sorts bjällror. Kim har svårt att lokalisera var det kommer ifrån men får till slut syn på en pampig släde parkerad utanför huvudentrén. Åtta renar (!) står framför släden och skrapar ivirigt med hovarna på den snöklädda backen.

”Ho Ho, sjuksköterskan Kim!” ropar en röst ifrån släden. Kim känner genast igen Claes röst. Hon gnuggar sig hårt i ögonen. Vad är det som händer? Har jag fått en stroke eller blivit helt knasig?
”Jag vill tacka för den fina vården! Det verkar vara fullkomligt omöjligt för er stackare att ens ta rast och hinna med kvällsgröten. Ändå tycks ni göra allt för oss patienter. Jag tyckte att andra behövde er hjälp mer än jag så jag ger mig av nu. Men först undrar jag vad du önskar dig i julklapp?”

Kim kände hur det snurrade till i skallen men hör sig själv svara ”En fullbemannad avdelning, schyssta villkor och en patientsäker vård”, medan rummet omkring henne blir suddigt. Det sista hon minns är doften av granbarr och glögg innan Kim vaknar hemma i sin säng.

”Vilken märklig dröm!”, tänker Kim

Hon gör sig redo för ytterligare ett extra kvällspass, pulsar genom snön mot parkeringen, skrapar bilrutorna och slår på radion i bilen. Det är tydligen ett program om vården. Politiker och andra förstå-sig-påare diskuterar livligt om vad som egentligen gjort att vården helt plötsligt verkar fungera så väl och att det inte saknas personal någonstans. Vårdköerna var mystiskt försvunna och patientskadorna nere på noll. Den ene hävdar att det är deras parti medan den andre påstår att det är deras förtjänst. Kim himlar med ögonen och fnyser.

Ljudet från radion överröstas av ett alltmer intensivt bjällerklang. Kim blickar ut genom de frostiga rutorna och ser en släde färdas över himlens djupblå grund. Stjärnorna blänker skarpare än någonsin. Kim ser stadens sjukhus torna upp sig och känner värmen inom sig och ett leende på läpparna.

Frågan är när Kim kommer vakna den här gången..?