Första dagen efter semestern, ytterligare en dag i vårdkrisens Sverige.

Semestern ska, på något vis, bestå av både återhämtning och uppladdning. För många som arbetar med människors liv och hälsa krävs en mer eller mindre lång fas i början av semestern då man behöver rensa skallen och komma ned i varv för att sedan kunna ha semester på riktigt. Det är inte som att stänga av en maskin och bara gå hem när man bistår vid en svår förlossning, samtalar med anhöriga som oroligt vankar runt den svårt sjuka på IVA eller stressas av vetskapen om att prosvaren kommer att dröja innan hen får besked, eftersom det är brist på personal.

När den mer eller mindre långa perioden av nedvarvning skett så ska alltså den verkliga semestern ta vid. Det är nu vi ska njuta, återhämta oss och ladda med energi inför kommande års arbete. Men nu börjar det också den välbekanta ångesten smyga sig fram. Ångest och oro att semestern snart ska ta slut och man kastas in i ekorrhjulet igen. Vårdens ekorrhjul snurrar allt snabbare och lämnar inget utrymme för eftertanke eller återhämnting.

Snart är den sista dagen på semestern där. Vad hände? Jag som nyss hade nedräkning tills min semester skulle börja…

Magkatarren och huvudvärken gör sig påmind om vad som komma skall. Ytterligare en höst med alltför slimmad bemanning, utmattade kollegor och patienter som hamnar i kläm.

Ska det vara så här år efter år?

Nej, det är faktiskt inte rimligt på något vis! I takt med att befolkningens vårdbehov ökar, så dräneras den också på kunskap och kompetens. Det håller inte. Vare sig för hälso- och sjukvårdens framtid, befolkningens krav på en god och tillgänglig vård eller för den anställde.

Jag tittar på klockan för åttonde gången; 02:43. Snart ringer alarmet. Första dagen efter semestern, ytterligare en dag i vårdkrisens Sverige.

Följ avdelning Örebro i sociala medier!