En fullkomligt onödig vårdkris

På väg genom stadens centrum mot centralstationen myllrar det av människor. Jag går bakom ett par som pratar om den enes ohälsa och om hur svårt det är att få komma till vården eller ens få kontakt med en mottagning eller vårdcentral. Den unga kvinnan låter uppgiven, arg och frustrerad.  Hennes vän suckar och säger att ”det är ju alltid så”.

Paret sicksackar sig vidare genom trängseln och korsar det lilla torget hand i hand.

På stationen ser jag en man som verkar lida av psykisk ohälsa. Han irrar planlöst över det schackrutiga stengolvet och pratar högt för sig själv samtidigt som han gestikulerar med armarna. På håll ser jag två säkerhetsvakter närma sig mannen. Hans ansikte är starkt präglat av ångest och desperation.

En vän ringer mig när jag sitter på tåget.  Han har fått ett jobbigt besked efter en lång tids väntan på utredning och provsvar. Nu väntar ytterligare en period av ängslan och oro då en operation med osäker utgång ska göras. När vet han inte. Det är kö till operation. Ytterligare väntan. Och vånda.

Tåget rullar in på en av stationerna på väg mot min destination. Mängder av människor väller ut ur tåget, likt en flod av armar och ben som strävar mot lugnare vatten. En gravid kvinna pustar högt när hon reser sig ur sätet och hon stryker sig ömt över magen. Kommer att tänka på en kollega som brast i gråt häromdagen under fikarasten. Hon är också gravid, men hennes graviditet präglas av oro och vånda över att inte hinna till förlossningen i tid när det är dags att föda. Hon och hennes partner bor långt från närmaste förlossningsavdelning och de två tidigare förlossningarna gick väldigt fort.

Tittar ut genom det skitiga tågfönstret och ser en ambulans rulla iväg. Blåljusen är på och farten ökar alltmer. Jag ser en mindre folksamling kvar på platsen som ambulansen lämnar. Ett orosmoln dröjer kvar när människorna skingras.

Våra liv ser olika ut. Vi väljer olika vägar. Vägarna kan vara raka eller kurviga, asfalterade eller grusade. Men oavsett vilken väg vi reser på i livet så förenas vi alla av hälsa och ohälsa. Alla kommer vi att behöva vård någon gång. Vissa kanske bara några få gånger, andra ofta och intensivt.

De flesta tar sitt första andetag på ett sjukhus. Vi kontrolleras under barndomen av erfarna specialistsjuksköterskor och möter kanske för första gången en barnmorska på ungdomsmottagningen när hormoner lägrat din tonårskropp. Benet du bröt i skidbacken på den första resan med kompisarna gör att du träffar en lugnande röntgensjuksköterska och många gånger har dina prover passerat en biomedicinsk analytikers flinka händer. Kanske när du hade halsfluss eller blindtarmsinflammation. En klok barnmorska stöttar dig när du behöver avbryta en oplanerad och oönskad graviditet. Någon i din familj drabbas av cancer, en annan en svår trafikolycka. Ditt barn har kanske upprepade depressioner och självskadebeteende, som så många andra unga tragiskt nog har. Kanske tar du ditt sista andetag omgiven av dina nära och en sjuksköterska som kan bidra till lindring och ett värdigt avslut.

Du möter olika professioner som har spetskompetens och är kunniga och pålästa om precis det du behöver genom livets alla skeden.

Men idag är det inte längre någon självklarhet att dessa livsviktiga och oumbärliga professioner finns där för att utreda, vårda och stötta. Det som borde vara en självklarhet har luckrats upp och gnagts sönder av usla villkor och ohållbar arbetsmiljö. Svensk hälso- och sjukvård befinner sig i en djup kris.

Jag gör mig redo för att gå av tåget, som med en viss försening, anlänt till både min och tågets slutdestination. Många tankar mal i mitt huvud, om varför det blivit så här och hur det kommer sig att det tillåtits sjunka så djupt. Särskilt med tanke på att det inte behöver vara så.

Det är verkligen en fullkomligt onödig vårdkris.