Flest men ändå känns vi så få. Ändå får vi inte synas, höras eller få det vi behöver för att orka

Januari 2023 tog jag och mina klasskamrater sjuksköterskeexamen. Samma månad började jag och fyra från klassen på barn- och ungdomsavdelningen på USÖ. Det har varit en otrolig resa. Efter 1,5 år på avdelningen känner jag att saker äntligen börjar falla på plats och landa. Även fast jag nästintill varje dag möter något nytt. En skrämmande men även spännande uppgift. Inget barn är det andra lik. Det har jag fått lära mig fort.

En sak jag tänkt på under denna tid är hur mycket det betyder att jag har erfarna kollegor runtom mig. Hur mycket dom har byggt upp mig. Hur mycket kunskap dom har att dela. Hur tryggt det känns att det finns någon att fråga. Det är en lyx som jag är medveten om att alla inom vården inte har.

Det är även en ynnest att få se mina kollegor som börjat samtidigt som mig utvecklas så snabbt. Hur mycket dom har lärt sig och hur de har växt in i sin roll, alla på olika sätt precis som det ska vara.

Sjuksköterskorna jag stött på är omtänksamma, kompetenta och ytterst hjälpsamma. Mot patienter och även sina kollegor. Vi lär oss snabbt och anpassar oss fort. Vi hjälper varandra när avdelningen är överbelastad, när vi har det tufft och när några behöver stå vid ett akut sjukt barn stöttar vi andra upp så alla barn får den vård de behöver. Vi tar ett otroligt ansvar. Vi finns där från start till slut.

Globalt sett så är vi den största yrkesgruppen inom hälso-och sjukvård (Socialstyrelsen om sjuksköterskedagen)

Ändå känns vi så få. Ändå får vi inte synas eller höras. Ändå får vi inte det som vi behöver för att orka.

Sjuksköterskor ska inte klaga. Sjuksköterskor ska inte sätta krav. Vi ska alltid göra det lilla extra. Alltid offra en bit av oss själva för att saker ska gå ihop, vi har ju faktiskt valt att jobba med människor. Uttrycker vi våra behov kallas vi gnälliga och själviska. Detta kommer inte bara utifrån hälso- och sjukvårdens väggar. Kulturen kommer även inifrån. Man hör det från sina egna kollegor. Det är bara att bita ihop och vara nöjd med det lilla vi får. Hur kommer det sig att vi värderar oss själva så otroligt lite?

Jag bär sjukskötersketiteln stolt och rakryggad. Men mycket kan förändras. Rollen är ständigt i rörelse och tur är väl det. Hipp hurra på sjuksköterskedagen kära kollegor. Var stolta över er själva. Ni är bäst!

/ Maja Linn Kumpula Legitimerad sjuksköterska