En politiker i sjuksköterskans skor!

Plötsligt är det dags. Jag plingar på dörren till kirurgavdelning 39 där jag ska möta sjuksköterska Rebecka för att försöka förstå hur en arbetsdag i hennes liv ser ut.
Jag är naturligt nyfiken på kroppen och hur den fungerar vilket gör mig förväntansfull på ett sätt jag kanske inte räknat med.
Min ambition när jag bokade besöket var att försöka förstå den alltmer tydliga frustrationen från personal inom vården, men också att se både personal och patienter i en liten del av den ständigt levande och föränderliga organism som USÖ är.
Rebecka möter upp 06.45 och visar mig in i ett litet omklädningsrum där också jag får personalkläder. De är överraskande sköna och jag funderar ett ögonblick på om man kan behålla byxorna. Tillsammans går vi till kontoret och får överlämning från natten. Mitt vårdlag har ansvar för sex patienter i med väldigt olika behov. Man går igenom natten, patienternas värden och hur dagen ska komma att se ut.
Det blir en intensiv dag. Rebecka har fullt upp och jag hänger efter i bakhasorna. Det är mediciner, provtagningar, omläggningar, telefonsamtal i en till synes ändlös ström. Den här dagen har mitt vårdlag en ”flygare” vilket ändå innebär att Rebecka och jag har det lite lugnare än annars.
Även om det är fullt upp finns plats för vila. Vi har frukostrast och lunch. Jag märker att dessa stunder i avskildhet faktiskt inte är självklara då jag hör frågan – Har ni kunnat ta rast? Har ni hunnit äta? I språnget och när vi ibland inväntar andra uppgifter försöker jag pumpa Rebecka och andra på information.
Personalen upplever att det finns för få vårdplatser, att patienter läggs på andra avdelningar, där de inte får den utifrån patientens behov mest adekvata vården. Avdelningen har det tufft att fylla schemarader och de har tappat mycket erfaren personal.
Det finns ilska och hopplöshet inom personalgruppen, upplevelsen är att ingen lyssnar på problemen som tas upp och att hela organisationen styrs någonstans uppifrån där man inte har koll. Det påverkar arbetsmiljö och känsla av delaktighet negativt.
Vi pratar om arbetsmiljö och om hur den kan förbättras. ”Mina kollegor” för dagen bekräftar mig i att arbetsmiljön är jätteviktig, men att vi politiker inte får ducka lönefrågan. Det finns en önskan om ett helhetsgrepp, inte bara högre lön, utan allt även löneutveckling och OB tillägg m.m. Jag, förstår personalens frustration och jag känner att jag vill tillbaka, se mer, förstå mer. Personalen jag mött har varit fantastiskt fin mot patienterna, men jag undrar om det räcker när en ny vårdinsats står i dörren samtidigt som den förra är på väg ut. Timme ut och timme in. Dag som natt. Det jag mest tänkt på såhär i efterhand är hur mycket det krävs för att orka vara sjuk.
Min fullaste respekt och omtanke till patienter och personal som orkar hålla god min och visa varandra omtanke alla de dagar livet inte är som vackrast.
Tack/ Pia Frohman- regionpolitiker för miljöpartiet