Vi orkar inte med fler tomma löften eller missriktade satsningar
Det är såklart bra att det görs satsningar och att budgeten höjs för vård och omsorg. Men har vi inte hört den sagan tidigare? I åratal så har vi fått höra om ”budget hit och budget dit” som kommer att ”lösa kaoset i vården”.
Ja. Vi behöver fler vårdplatser.
Ja. Vi behöver en bättre arbetsmiljö
Ja. Vi behöver fler sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor i vården.
Men att det ska vara så svårt att förstå hur vi får det är faktiskt obegripligt. Hur många gånger ska vi behöva förklara det?
Ge oss rätt villkor så har vi kommit mer än halvvägs!
En populär lösning för att lösa vårdkrisen, som ju härjat fritt som en oändlig pandemi i decennier, är att ”utbilda fler”. Men då har man ju inte lyssnat alls! Hur ska vi göra för att ni ska förstå?
Otillräckligt attraktiva villkor i form av lön, löneutveckling och utvecklings-och karriärmöjligheter leder till:
Att vårdpersonal säger upp sig och antingen byter arbetsgivare eller yrke vilket leder till:
Att det blir för få i personalstyrkan kvar i tjänst samt att vården dräneras på erfarenhet och kunskap vilket leder till:
Att det finns färre anställda på plats som ska täcka verksamhetens behov, behov som ökar allt mer i takt med vårdens snabba utveckling, vilket leder till:
Att de som finns kvar i vården går ner i arbetstid för att orka med sitt arbete fysiskt och psykisk vilket leder till:
Att det blir ännu färre i tjänst eftersom så pass många arbetar deltid, vilket leder till:
Att ännu fler säger upp sig vilket leder till:
Att det inte går att hålla tillräckligt många vårdplatser öppna eftersom det inte finns tillräckligt mycket kvalificerad bemanning i tjänst, vilket leder till:
Att det inte går att ta emot alla studenter som behöver komma ut i verksamhetsförlagd utbildning eftersom det inte finns tillräckligt många erfarna handledare i tjänst eftersom de har slutat arbeta i vården, vilket leder till:
Att utbildningen för exempelvis sjuksköterskor inte kan bedrivas på ett bra sätt eftersom studenter behöver möjlighet till en erfaren handledare (med handledarutbildning och en gedigen yrkeserfarenhet och god kännedom om den specifika enheten som studenten ska vara på) samt möjlighet till reflektion och pedagogiskt utbyte tillsammans med sin handledare (som inte hinner med det pga alltför pressad arbetsmiljö), vilket leder till:
Att studenterna inte blir tillräckligt rustade för att möta de orimliga utmaningarna som väntar dem i vården när de examineras, vilket leder till:
Att många lämnar yrket efter endast en kort tid i vården då de inser att det inte är hållbart att arbeta under sådana villkor ända till pension, vilket leder till…
Att vi hamnar tillbaka på ruta 1, dvs:
Otillräckligt attraktiva villkor i form av lön, löneutveckling och utvecklings-och karriärmöjligheter leder till:
VÅRDKRIS!
Det börjar bli tröttsamt att höra samma visa igen. Det går inte att lösa krisen i vården utan att öronmärka rejäla satsningar på att förbättra villkoren för de som under en evighetslång tid undervärderats och samtidigt burit bördan av en gravt underfinansierad vård på sina axlar. Och vilka är det egentligen som skulle utbilda fler? Mig veterligen så är det sjuksköterskor som utbildar sjuksköterskor, sjuksköterskor som dessutom ska ha en högre akademisk nivå i form magister eller masterexamen eller ännu högre utbildning i form av lektorer och professorer. Var ska de extra resurserna för att kunna utbilda fler komma från?
Vi orkar inte med fler tomma löften eller missriktade satsningar. Snälla, lyssna på vad vi säger! Det är allvar nu!
Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska