En Napoleonbakelse i löneförhöjning
Det brukar handla om några futtiga hundralappar i lönerevisionen. Och mellan dig och din nyexade kollega i fikarummet skiljer det knappt något i lönekuvertet. År efter år är det samma gamla uttjatade visa; det finns inga pengar. Men samtidigt som vi får stå tillbaka så sitter vissa sjukhusdirektörer och håvar in storkovan. Vad sägs om en 12%-ig löneförhöjning och en lön som långt överstiger Sveriges statsministers?
Då har man ju råd med många bakelser till fikat i alla fall.
Med högre ansvar ska en högre lön medfölja. Det är ju inte så konstigt. Men vad är egentligen rimligt? Och hur mycket borde man kunna prestera för en månadslön på cirka 270 000? Man kan ju åtminstone tycka att det vore rimligt att kunna bemanna sjukhuset med rätt kompetens och erbjuda en arbetsmiljö som inte gör dig sjuk. Och en vård som du som patient ska känna dig trygg i, utan vårdköer och försenade behandlingar pga brist på kompetens.
Vad är en etiskt och moraliskt försvarbar lön i en verksamhet som blöder?
Jag skäms faktiskt när jag ser dessa hutlösa lönenivåer.
Under pandemin så har vårdens medarbetare setts som hjältar. I början av pandemin stod människor på sina balkonger och applåderade, det spreds bilder på sjuksköterskor med änglavingar och hjälteuniformer och vården har seglat upp som en av folkets viktigaste frågor i det kommande valet. Men applåderna och stålmannendräkterna genererar ingen högre pension eller tillräcklig återhämtning mellan arbetspassen.
Det värmer gott i hjärtat med uppskattningar från patienter och anhöriga. Och visst är det trevlig när chefen bjuder på tårta till eftermiddagsfikat för att ”ni är så fantastiska”.
”Qu’ils mangent de la brioche”
Det råder oklarhet om Marie-Antoinette verkligen sa det eller inte. Och det betyder inte ”bakelser” utan brioche. Men jag kommer ändå osökt att tänka på den franska 1700-tals drottningen som blev ett huvud kortare i samband med den Franska revolutionen.
Vi nöjer oss faktiskt inte med vare sig applåder, brioche, bakelser eller hundralappar.
Visst är det smaskigt med en gräddig bakelse till kaffet. Men det räcker verkligen inte. Och det är ju tydligt att det inte saknas pengar. Nu får det vara slut på Napoleonbakelser!
Åsa Mörner
Värdediskriminerad sjuksköterska och barnmorska