God jul från en Gnällkär(r)ing!

Så var det dags igen; pyntade granar, klappjakt och släktkalas. Eller snarare; jobba hela julen och fundera över hur tusan jag hamnade i den här undervärderade vårdpyjamasen….

För medan du och dina kära kryper upp i soffan, övermätta av sill, köttbullar och Jansson, så checkar vi in på jobbet och räddar liv. Missförstå mig inte- vi visste det när vi utbildade oss och har egentligen inget problem med det.

Ingen av oss trodde att jobbet skulle innebära mån-fre med ledig dag dagen före röd dag, ett glassigt kontor, affärsluncher och högklackat. Nej, vi var alla inställda att arbeta 24/7 (menar inte den 24 juli..). Och att vi skulle föräras med ett omklädningsskåp i källarplan dit man helst inte vill gå ensam vissa tider på dygnet (och du får stå för hänglåset själv!), en klassisk matlåda i plast från en känd matvarukedja som värms i mikron efter en stunds kö i det alltför trånga personalrummet (som luktar apa, eftersom någon mindre klok kollega äter både fisk OCH kokt ägg) iförd ett par mindre glamourösa fotriktiga skor (som du såklart får betala själv).

Men jag är inte bitter. Vi har ju OB-tillägg (en oooofantligt stor summa. Undras om jag ska köpa en ny bil för pengarna?). Och gemensamt julbordsknytis…om vi hinner sitta ner… Dessutom så har ju ingångslönerna stigit mycket de senaste åren. Att nyexade Clara har 1500 kr mindre än mig i lön som har jobbat i 15 år hör tydligen inte till saken alls

För vi ska ju vara nöjda. Det GÅR ju framåt, eller hur? Dessutom får jag ju flexa ut och gå hem när arbetspasset är slut. Till skillnad från cancersjuka Karin i sal 14, som förmodligen inte lever till nyår. Att jag fick gå hem en och en halvtimme efter mitt arbetspass egentligen slutat och att jag måste infinna mig på jobbet, ombytt och klar, kl 06:45 imorn bitti igen hör inte heller hit (Glöm inte att du ska byta om INNAN du flexar in bara! För det är minsann INTE arbetstid att byta om till de obligatoriska arbetskläderna, nej, nej! Det ska du göra på din fritid).

Vi ska ju vara nöjda, vi kvinnor. Inte hålla på och klaga hela tiden (Ingen gillar en gnällkärring, usch och fy!), det är ju sjukt tröttsamt och förstör julstämningen helt. ”Du valde ju själv vad du ville utbilda dig till”

Och jag citerar den lilla musen Jack i Askungen ”Nej, nej…dumsnut!”

Jag valde yrket. Inte villkoren!

Är det så mycket begärt att faktiskt få schysst lön och drägliga villkor för mödan? Vi jobbar ohälsosamma tider dygnet runt med människors liv och hälsa i våra händer. Våra lönenivåer ligger långt under manligt dominerade yrken med likvärdigt långa utbildningar. Och vi får alltid, år ut och år in, höra att det inte finns några pengar. Var är alla pengar?

Är det verkligen ok att behandla kvinnodominerade, livsviktiga professioner på det här sättet i Sverige år 2021? Känns det inte väldigt mycket som 50-talet?

Jag kan inte tänka mig en bättre julklapp än en stor nationell utredning som en gång för alla ser över och driver igenom en värderingsförändring i samhället.

Men vi harvar på, dag ut och dag in. Tills vi får en usel pension. Eller inte. För många av oss lämnar, säger upp oss, byter yrke.

Fast vi älskar våra yrken.

För vi har fantastiska yrken. Men våra villkor är allt annat än fantastiska.

Flexar in på julaftonens eftermiddag i mina fula, fotriktiga, asdyra skor som jag betalat själv, medan jag muttrar tyst till min reflektion i glasrutan på expeditionen;” God jul, Gnällkärringen!”