När är det ok att vara good enough?

Jag får till mig, att ibland (ofta) säger jag: skit i det, det duger… Är det av lättja? Är det av lathet eller är det bara tillräckligt bra och inte värt att lägga ner mer tid på en sak som jag inte tycker är tillräckligt viktig?

När jag började på facklig tid här på avd Örebro så ingår det att besöka medlemmar på avdelningar eller enheter. I början tog jag 1! kort på varje grupp eller medlem, och det förstod jag ju fort att det uppskattades inte när korten inte var superbra, utan någon blundade eller så J. Jag tycker nog iof att korten var bra. Jag tar bara bra kort brukar jag säga också.

Men tillbaka till det här med good-enough. Är det ok att inte sträva att vara bäst på allt? Att man i perioder i arbetslivet vill gå till jobbet, göra sitt jobb och sen gå hem… Jag anser att absolut måste man inte vara den som driver all verksamhetsutveckling eller vara den som alla frågar mm, utan mer vara basen i teamet. Men anser också att det ingår i vårt arbete att hålla oss uppdaterade på ny information/ rutiner, man kan inte bara gå dit göra det man brukar göra. Vi har oftast en verksamhet som inte står still, utan utvecklas ständigt. När vi jobbar, så jobbar vi… ungefär som Edvard Bloms, När man festar så festar men rejält ha ha. Vi har alla som är Vårdförbundets professioner, en yrkeslegitimation och ett ansvar för att arbeta patientsäkert. Men jag tänker ofta på att vi måste också arbeta personalsäkert. Har min enhet en adekvat personalbemanning och kunskap för de uppgifter som ska utföras? Om inte, vad ska vi göra då?

Jag arbetade som 1a linje chef under nästan 10 år tidigare och tänkte på hur viktigt det är att en arbetsgrupp kompletterar varandra. Motiverade medarbetare som blev entusiastiska vid ordet förändring och de som blev lite rädda och sa njaa. Det gjorde att ofta väntade de entusiastiska in de som var lite fundersamma och så diskuterade det lite argument mot och för innan det var dags att genomföra förändringen. Jag själv är en snabb person och hade genomfört förändringen för länge sen om inte några höll mig tillbaka. Bara förra veckan sa en kollega här lite strängt, att nu får du ta det lugnt Helena annars är jag inte med… jag gillar det inte, men jag backar lite…helst vill jag bara köra på om jag får feeling. Jag tror, att har man förändrat saker under yrkeslivet eller livet i stort, så inser man(jag) att förändringar berikar och skrämmer mig inte längre. Blir det inte bra, så går ju även det att förändra!

Helena Nyrén
Fd Första linjens chef och Operationssjuksköterska