I år puttrar kitteln hemma och kvasten står parkerad hela Påsken, och förmodligen hela våren. Den tredje vågen sköljer över oss och vårdavdelningarna fylls återigen av svårt sjuka. Kvastlängds avstånd och inställd resa till Blåkulla i år också.
Men den senaste tiden har jag börjat höra uppgivna suckar blandas med himlande ögon och irriterande utrop som; ”Jag är så j-a trött på corona, jag orkar inte mer!”.
Coronatrötta. Är det dessa individer som fortfarande tycker att det är en mänsklig rättighet att åka skidor i Åre och ordna middagsbjudningar? Är det dessa personer som festar i studentkorridorerna och tar med sig hela familjen in på ICA?
Samtidigt som dessa ”coronatrötta” svenskar ignorerar faktum, att vi FORTFARANDE har en pandemi, för att de ”lessnat”, så kämpar någon för sitt liv. En annan dras med långvariga symtom och vill inget hellre än att bli som hen var innan viruset slog till. Och samtidigt som någon säger ”Skit i covid, jag är ju inte sjuk”, så sliter vårdpersonalen dag och natt för att hålla ihop både vården och sig själva. Är det några som ska vara ”coronatrötta” så är det de som arbetar i vården.
Samtidigt som vården har upplevt, och upplever, den tyngsta perioden den upplevt i modern tid, så har lönerevisionerna varit som ett slag i ansiktet för många som jobbar där. Kanske är det droppen, spiken i kistan, bägaren som rann över. Hur många kommer att lämna vården de närmaste åren? När inte ens en pandemi kan få beslutsfattare att begripa hur viktigt det är att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade professioner i vården? För även om det kommer att ljusna avseende pandemin, i takt med att allt fler vaccineras, så finns ett snart obestigbart berg av inställda operationer och undersökningar som står och stampar och väntar på sin tur. Människor som lider av långvarig smärta och besvär, människor som fått stå tillbaka när de allra sjukaste fått gå före. Berget har blivit en hel bergskedja. Vem kommer orka jobba kvar i vården? Vem vill ens försöka?
Här kan vi snacka om coronatrött!
Jag är också trött. Trött på folk som tycker sig vara ”coronatrötta”, trots att de lever i ett av de länder i världen som har ”snällast” restriktioner”. Trött på personer som prioriterar sig själva och att fylla sitt nöjeskonto framför att skydda människor från svår sjukdom, komplikationer och död.
Det är nu vi ska hålla ihop. Hålla ihop för att stötta de som fallit offer för viruset, för de som förlorat en nära, för de som kämpar för att bli friska. Och för de som sliter för att hålla ihop vården och samhället.
Även om frustrationen och sorgen över att vi inte kan leva som vi brukar känns tung så måste vi hålla ut. Tillsammans.
När pandemin är över, för den kommer att ta slut, så kan vi festa, boka resor, och umgås tills det står oss upp i halsen. Men inte nu. I år ska vi parkera kvasten, undvika att träffa vännerna i häxcirkeln och strunta i Blåkulla helt och hållet.
