En riktig Lucia

Det är kolmörkt ute och snön tycks dras mot bilens framruta likt en magnet. Vindrutetorkarna går på max och sikten är nästan obefintlig. ”Idag blir det livat för kollegorna på akuten”, tänker Minna, som dagen till ära satt upp sin blonda kalufs med röda, glittriga hårspännen för att hålla undan de bångstyriga lockarna. Efter en stunds irrande på den underdimensionerade parkeringen som lett till ett mindre adrenalinpåslag, rattar Minna in på en något för smal parkeringsruta. Småspringandes men ändå med tomtesteg för att försöka parera i halkan, maratonsnabbt ombyte i källaren och sedan glider hon in på avdelningen i sista stund. Flexsaldot känns som ett knytnävslag. ”Lär ju inte kunna få ut de här timmarna alls med tanke på den slimmade bemanning som vi har”, tänker Minna surt. ”Att dessutom behöva byta om till de icke frivilliga arbetskläderna på fritiden känns sjukt frustrerande. Gratisarbete borde väl vara förbjudet?

Avdelningen är uppdelad i kirurgiska och medicinska åkommor av mer eller mindre akuta slag. Minna sneglar på bemanningen som står uppskriven inne på expeditionen. Tydligen är sjuksköterskekollegan Christina sjuk inatt.

Minna är alltså ensam sjuksköterska inatt, tillsammans med två undersköterskor- den mest rutinerade av dem har arbetat två år på avdelningen. Minna känner en klump i magen när hon kastar ett öga på beläggningen. Fullt. Överbeläggning på behandlingsrummet.

Göran, den nya avdelningschefen kommer hastandes fram till Minna. ”Vad gör han här så här dags”, tänker hon.

Göran skruvar lite nervöst på sig och fipplar med anteckningsblocket. ”Du, Minna, det kommer kanske att bli lite tufft i natt. Du vet, vi har ju en massa sjuksköterskor utlånade till covidavdelningen. Sen så har Christina ringt in och sjukanmält sig precis nu ikväll också. Men det fixar du galant. Du är ju jätteduktig”

”Duktig”, tänker Minna. Snarare dum som går med på det här självmordsuppdraget, tänker Minna som samtidigt önskar att hon kunde sagt det högt.

Kvällsbemanningen försvinner en efter en. Kvar är Minna tillsammans med undersköterskorna Kalle och Elin. Egentligen ska de vara tre sjuksköterskor. Men nu är Minna alltså ensam.

Timmarna fram till 01 rusar fram. Det är inte många av patienterna som sover. På kirurgsidan har en misstänkt ileus blivit sämre. Den gamla damen som opererat gallan behöver mer smärtlindring och divertikuliten ska ha antibiotika. En ung man ligger i enkelrum efter att ha misshandlats på en fest som spårat ur under kvällen. Killen med det blåslagna ansiktet och de svullna ögonen kisar upp på Minna och brister ut i gråt.

”Vi skulle ju bara ha en lussevaka”. Någonstans innanför det uppsvällda och rödblåa syns ett par tårfyllda ögon. Stanken av alkohol är bedvövande.

På medicin vimsar en dement farbror runt med droppställningen gnisslandes efter sig och nynnar på odefinierbara julsånger som innehåller bjällerklang och tomtar. Farbrorn, som heter Gustav, är 87 år och har lagts in med den något oklara diagnosen ”ohållbar social hemsituation”. Gustav skiner upp som en sol när han får syn på Minnas glittriga hårspännen

”Här kommer hon: Lucia! Som jag längtat efter att få höra alla de vackra sångerna och se ljuset i mörkret från Luciatåget.”

Gustavs leende går ända upp till örsnibbarna och det avmagrade ansiktet ser nästan ut att enbart bestå av en stor, glad mun.

”Natten går tungafjät, runt gård och stuva…” Minna och Elin nynnar med och Gustavs leende blir om möjligt ännu bredare. Undersköterskan Kalle ser lätt obekväm ut men gör ett tafatt försök att sjunga med.

Efter en stunds lussande tillsammans med den gamle farbrorn, lyckas Minna och Kalle att få Gustav att somna. Fortfarande med ett leende på läpparna.

Timmarna far fram genom den mörka Lucianatten, utan tillstymmelse till fika för vare sig Minna, Kalle eller Elin.

På sal 14 har det varit tyst hela natten. Klockan närmar sig 4 och Minna börjar känna sig riktigt trött. Vargtimmarna. Timmarna innan gryning. Den här årstiden är de extra långa. Minna går in på salen och böjer sig fram mot sängen där en medelålders kvinna är inlagd. Minna lyser med sin ficklampa för att kunna bedöma om kvinnan sover lugnt. Men hennes ögon är vidöppna. För ett kort ögonblick får Minna en panikkänsla som grabbar tag i längst in i maggropen.

”Jag är vaken” säger kvinnan.

Minna andas ut ljudlöst. Enligt journalen är kvinnan, som heter Salma, inlagd för oklara bröstsmärtor. Inga tecken på någon infarkt hittades på akuten, men eftersom kvinnans uppvisade vissa andningsbesvär och var något takykard så beslutades för att lägga in henne en natt på avdelningen.

”Det var inte meningen att väcka dig. Hur mår du?”

”Ingen fara, jag var redan vaken”, säger Salma. Hon sätter sig upp i sängen och tar fram sin mobil. ”Har du papper och penna?” undrar hon. ”Jag måste skriva en inköpslista till julen.” Kvinnan tänder lampan och knäpper intensivt på mobilen. ”Jag måste hinna till min dotters förskola nu på morgonen. De ska ha ett coronasäkert Luciafirande utomhus…när kan jag gå hem?” undrar Salma.

Minna svarar att det kan bli svårt att hinna till Luciafirandet. Kvinnan ser mycket besvärad ut.

”Jag har bott här i princip hela mitt vuxna liv, men tycks aldrig riktigt lära mig alla svenska traditioner. Och de är ju så lika! Rå fisk i jul, rå fisk i påsk och rå fisk på midsommar!” Men barnen gillar att vi firar alla högtider, trots att jag alltid tycks glömma något på julbordet.”

Salma rynkar ihop ansiktet och tar sig för bröstet. Hon gnuggar runt mellan brösten och stönar högt ”Usch jag mår så illa”.

Nu blir det fart på Minna. Men efter att strukturerat ha yrt runt som ett snöoväder mellan pulsoximeter, EKG-apparat, blodprover, jouren och diverse annat, så är läget lugnt igen. Jouren ordinerar något mot reflux, efter att Minna något försynt berättat att ”kvinnan verkar mycket stressad, kanske är det något med magen?”

”Nu känns det mycket bättre”, säger Salma. ”Kan det vara magkatarr?”

”Troligtvis”, tänker Minna. All denna galna julstress,- det tycks alltid dundra in människor med olika symtom som resulterar i någon diagnos som har sitt ursprung i julstress. Oavsett om det handlar om att hinna handla julklappar, planera middagar eller hinna se barnens Luciatåg.

”Du glittrar som ett helt Luciatåg”, säger Salma och syftar på Minnas glittriga hårspännen, åtminstone tror Minna att det är anledningen, innan hon lämnar patientrummet och går med raska steg mot expeditionen.

Dagpersonalen börjar anlända. Oj, Minna som inte ens har börjat dokumentera. ”Sabla flexklocka, nu får den ännu mer timmar!”

Rapport och dokumentation tar längre tid än Minna räknat med. Dagpersonalen har många nya ansikten och rapporten blir både detaljerad och omständlig. Dessutom vill hon hinna skriva en avvikelse med anledning av den minst sagt minimala bemanningen. Minna gnuggar sig i ögonen när hissen gungar sig i sakta mak ner till källarvåningen och omklädningsrummet.

”Hur ska jag orka det här till pension?”, tänker Minna medan hon hasar ut över den hala parkeringen. Hon suckar uppgivet medan isskrapan far över bilrutorna. ”Jag gillar ju mitt jobb”, säger hon högt och frustrerat.

En mamma med en liten flicka i långt lucialinne och en krona på sniskan hastar förbi Minna. Den lilla flickan tittar storögt på henne ”Ska du också vara Lucia idag? Mamma säger att Lucia ska sprida ljus i mörkret och göra att människor ska må lite bättre när det är kallt och jobbigt”

Minna skrattar och ler mot den lilla flickan. ”Då har jag nog varit det hela natten”

”Mamma, Mamma, är hon en riktig Lucia??” Flickan tittar storögt och länge efter Minna som sätter sig i bilen och rullar ut från sjukhusparkeringen.

Det har inte börjat ljusna ute än. Men på något vis känns det ändå mindre mörkt.