Jag ser ett liv

Jag älskar att möta människor, oavsett om det är min yrkesroll som sjuksköterska, som Ann-Sofie privat eller i mitt vårdförbundsuppdraget. Ett möte tillför alltid något, som ny kunskap, nya tankar eller en insikt. De möten jag minst förväntar mig något av tillför oftast mest.

Idag vill jag dela med mig av en dikt som alltid berört mig. Den sägs vara skriven av en kvinna som inte brydde sig om sin omgivning, men efter hennes död fann man dikten.

”Vad ser ni systrar, vad ser ni säg?
Tänker ni inom er när ni tittar på mig
”en knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar
Hemvårdnär ni muttrar om henne som aldrig blir klar.

Som inte ser ut att märka vad ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter er göra hur ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till”.
Är det så ni tänker, när ni ser mig, säg?
Öppna ögonen, systrar, titta närmare på mig!

Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still,
som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.
Jag är ett tio års barn med en far och en mor,
som älskar mig och min syster och min bror.
En sexton års flicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart få möta en man.

En brud nästan tjugo – mitt hjärta slår volt
vid minnet av löften jag givit och hållt.
Vid tjugofem – nu har jag mina egna små
som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.
En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.

Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut
men maken är kvar, och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.
Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.

De mina har nog av att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym, när man är gammal och krokig
får den en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
Jag minns min glädje, jag minns min smärta
och jag älskar och lever om livet på nytt.
Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt
Och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej
bara en knarrig gammal gumma.
Kom närmare se mig!”

Hur hade det sett ut för kvinnan i en värld med personcentrerat arbetssätt och en genomtänkt äldrehälsovård?

Kom ihåg att du tar ansvar för din del i mötet med en annan människa. Hur du säger saker, hur du agerar och hur du bemöter. Ett möte kan berika, beröra och utveckla och lära – ta vara på det och gör det bra!

Ann-Sofie Gustavsson
Ordförande Vårdförbundet avdelning Örebro

 

 

 

Följ avdelning Örebro i sociala medier!