Legitimationens livslånga lärande

Nyutbildad. Känslan efter att ha klarat av ett pass, utan att behöva fråga någon av kollegorna om hur, vad eller varför jag ska utföra en viss uppgift, den där frihetskänslan när man känner att den vita kostymen sitter som ett smäck och auktoriteten i rösten klingar ljudligt när man presenterar sig och lägger till sin yrkestitel efter namnet; legitimationen känns sååå rätt!

Ju längre tiden går desto mer säker känner jag mig. Jag KAN, jag är BRA på det här; jag är inte rädd-jag KAN flyga!
Tiden går, många korridorer, salar, undersökningar, behandlingar, möten, patienter och timmar, dagar, månader och år passerar.

När är man fullärd?

Egentligen finns bara ett endaste svar på den frågan:

Aldrig.

Min legitimation medför ett livslångt lärande med oändliga utvecklingsmöjligheter ur en aldrig sinande brunn av ny vetenskap och framförallt; genom den unika individen som jag möter dagligen iförd min professionsroll, nämligen patienten.

Att tro att man en dag har nått maxgränsen i vetande ingår inte i legitimationsanvaret, däremot ingår en skyldighet att konstant se till att man behåller en ödmjukhet inför det faktum att man ALDRIG har kommit till en punkt när man inte kan lära sig nåt mer. Det är också det som är en del av tjusningen i yrket, eller hur?

”Once you stop learning, you start dying” -Albert Einstein

Åsa Mörner, aldrig fullärd legitimerad sjuksköterska och barnmorska