Sommar sommar sommar!

Äntligen har solen lyst på mitt bleka ansikte ett par dagar. JISSES vad jag har längtat efter det! Årets maj månad kunde ju ta knäcken på vem som helst, men jag försöker tänka att ”efter regn kommer solsken”. (På värmländska helst) Och nu lyser solen! Alltid nåt, liksom.
Dessutom fylls nu stadens gator och torg med färgglada, knäppa, fina, fula, konstiga och vackra konstverk. Alltid muntrar det upp någon.

Alltså, det här med att tänka positivt känns rätt svårt ibland, men vi måste ju försöka. ”Det blir som man tänker”, var det någon klok människa som sa. Ta mig till exempel:

Igår tränade jag manöverbanor med min mc-lärare och det gick sådär för stackars, stackars, prestigefulla mig. Konorna flög och jag blev surare och surare.
”Det går aldrig!!!” kände jag (som en äkta närking fast jag är från någon annanstans). Förbannade jävla skiiiit! Och instruktören bara gnäller på mig. Jag  D U G E R  I N T E.

”Det är klart att det inte går, när du ger upp innan du ens försökt!” sa han med vass ton. ”Du måste liksom dansa med konorna”, sa han, machokillen, med mjukare röst och vickade lite på höfterna. ”Det är ju inga cementklossar som står här”, fortsatte han, pekade och trampade ner en kona till mos.

Och plötsligt fattade jag. Jag började dansa med konorna, såg framför mig hur vi tog en svängom tillsammans där på den solvarma asfalten. Och jag klarade det. Lätt som en plätt.

Snart har jag uppkörning.. Jag är jättenervös, kan knappt tänka på annat, och förstår nu att mitt största hinder som jag måste över är just att våga. Att lita på mig själv. Att tänka positivt. Att börja dansa.

Inställning är allt. Tro att det går – så går det! Och går det inte, så är väl inte det hela världen?

Såvida det inte handlar om vård.
Men jag orkar inte tänka på vårdkris just nu. Jag struntar i det för en sekund och fyller min hjärna med soliga motorcykeldrömmar istället. Då mår åtminstone jag lite bättre.

Slut på visheten för idag.