Och vem är du?

När jag var ny anestesisjuksköterska tog det emot när jag skulle presentera mig med titeln anestesisjuksköterska. Jag kände mig inte helt trygg i den rollen, och när jag skulle hämta in en patient till operation kunde det låta såhär:

Jag: Hej jag heter Ann-Sofie och ska vara med när du opereras

Min kollega viskande: Du MÅSTE säga att det är du som ska söva

Jag: Men jag känner inte att jag kan det tillräcklig bra

Min kollega: Jo det kan du och det är DU som söver

Det tog mig över ett halvår  som anestesisjuksköterska innan jag bekvämt och med säkerhet kunde säga: Jag heter Ann-Sofie och är narkossköterska, det är jag som kommer söva dig när du opereras.

Det senaste halvåret har jag varit i olika vårdsammanhang.  Jag har varit patient, följt med som anhörig till min mamma och som anhörig till min dotter. Vet ni vad den gemensamma nämnaren vid alla besök var? Ingen jag träffade presenterade sig fullt ut. Någon sa sitt namn.  En person sa vad han arbetade som men glömde säga inte sitt namn. En person hade ingen namnskylt och presenterade sig inte alls. Och det enda jag kunde tänka på var: vem är du och vad har du tänkt göra nu?

Som patient och anhörig vill jag att DU presenterar dig med namn, yrkestitel och att du berättar vad som kommer hända under mitt besök hos dig.

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska och vice ordförande avdelning Örebro