Varför kollektivavtal?

Idag, på Kollektivavtalets dag, vill jag ta tiden att reflektera lite extra över varför kollektivavtalet och facklig organisering är viktigt. Jag funderade ett tag över vad jag ville framföra och inspirerades av några tal jag har hållit det senaste året, i fackliga eller politiska sammanhang. Och det hela börjar under första världskriget i Tyskland…

Min gammelmormor var kock och älskade en man som blev skadad i första världskriget. Han fick ett granatsplitter i bröstet och vägrade därför gifta sig med min gammelmormor – han ville inte lämna henne ensam. Men han hann ändå göra min gammelmormor gravid innan splittret vandrade mot hjärtat och dödade honom. Och kvar stod min gammelmormor i en liten by, utan lediga jobb för kockar. Ogift och ensamstående med ett barn. Hon fick inte jobb och började jobba i en blyfabrik men på bara några år dog hon av en blyförgiftning, när min mormor var 8 år gammal. Min mormor fick då bo hos en annan del av sin familj, i dåtidens Schlesien, nutidens Polen. Min mormor jobbade där på ryssarnas kålfält, i träskor utan strumpor och utan handskar, hackade de loss kålen i kylan. Där hackade de dag ut och in och var de inte tillräckligt snabba så piskade ryssarna dem, med en lång piska. När änden träffade en gjorde det riktigt ont har min mormor berättat. Hon i sin tur fick också en dotter, min mamma. Min mamma är dubbelspecialistläkare och det var läkarbrist. Men hon fick inte jobb som nygift kvinna. Hon skulle ju ta hand om barnen. Och det gjorde hon i 12 år. Utan att jobba. Utan att få en säker pension. Och utan att få göra det hon brinner för.

Jobbet är politiskt. Jobbet gör skillnad.

När vi kom till Sverige var det annorlunda. Här fanns en annan typ av välfärd och här finns den svenska modellen. Och jag visste inte speciellt mycket om vare sig välfärd eller den svenska modellen år 2007 när jag dök rakt in i det svenska samhället på Midsommarafton. Men idag vet jag varför jag som kvinna har ett annat liv än kvinnorna före mig. Och varför berättar jag detta? Jag berättar det här för att jag vill påminna om vad jobbet betyder för en person och en familj. När jag pratar om arbetsvillkor så tänker jag ibland på kvinnorna i min familj – och deras arbetssituation. Min familj består av kloka och starka kvinnor, som dött, farit illa och skadats på jobbet. Eller som inte har kunnat skapat sig en trygg och självständig tillvaro genom jobbet – på grund av krig, konflikter och samhällets syn på kvinnor. Vi befinner oss återigen i tider av krig och konflikt och det blåser starka vindar som vill backa vårt samhälle när det kommer till jämställdhet och jämlikhet. Och därför är det viktigare än någonsin att vi har ett tryggt och utvecklande arbete. Jobbet är politiskt. Jobbet gör skillnad.

Vi ser konsekvenserna av när våra medlemmar inte mår bra på jobbet. Färre väljer att stanna inom vården och lämnar i förtid och den personal som är kvar bär en allt tyngre arbetsbörda. En stor majoritet, 69 procent, av Vårdförbundets medlemmar blir kontaktade av arbetsgivaren på sin lediga tid. Ambulanspersonal och anställda på förlossningsavdelningarna är värst drabbade. Detta är en utveckling som leder till ohälsa och det är inte en utveckling vi kan acceptera idag. Och det är faktiskt en utveckling vi kan vända.

Så därför förhandlar vi, även i år, kollektivavtal igen. Eftersom kollektivavtal är mer än ett avtal. Det påverkar vårt jobb och vår tillvaro. Vi har i Sverige alla förutsättningar att bygga en sjukvård som inte bara fungerar, utan som går före. En sjukvård där personalen ser en framtid inom sina yrken och där jobbet blir det som gör skillnad. Där patienterna känner sig trygga och där cheferna får utrymme att leda på riktigt. Men det kräver goda villkor och bra kollektivavtal. Att satsa på sjukvårdens och våra yrkens framtid är inte bara en investering i personalen – det är en investering i jobbet. Och därmed en investering i hela samhället, i jämställdhet, i jämlikhet och i en framtidstro.

Sophia Godau, biomedicinsk analytiker, förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet