Varför är jag med i Vårdförbundet?

Jag kan fortfarande minnas känslan av Aha-upplevelse när jag förstod att mina rättigheter som jag tar förgivet inte är lagstadgade. Det var på ett medlemsmöte där det informerades om skillnaden på lag och kollektivavtal samt vad som händer om vi inte är tillräckligt många anslutna.  Den Aha-känslan väckte ett engagemang och en känsla av att jag måste föra budskapet vidare. Till viss del av högst egoistiska skäl.

Jag vill ha kvar mitt kollektivavtal.

Jag blev medlem som student och mest för att jag hade en känsla av att ”man bör vara med i facket”. Jag visste väldigt lite om varför, vilka frågor som drevs eller vilket stöd jag kunde få. Så hade jag fått frågan 2010 när jag vart färdig sjuksköterska om varför jag var medlem i vårdförbundet hade jag gett ett ganska fattigt svar. I stil med, för att jag trodde att det förväntades av mig. Alltså jag följde det jag trodde var normen utan att tänka på vad mitt medlemskap betydde.

Jag är en person som gillar lagar och paragrafer. Tydlighet och svart/vita svar i vissa sammanhang kan jag tycka är skönt. Jag hade bra koll på mitt kollektivavtal. På mina rättigheter till OB, tjänstepension och fler semesterdagar när jag fyller 40.  Men min Aha-upplevelse fick mig att förstå att kollektivavtalet med dess rättigheter kan tas ifrån mig och lagen är inte alls lika bra.

Därför är mitt svar idag på varför jag är medlem i Vårdförbundet något rikare än vad det var 2010. Jag är medlem för att jag tycker det är viktigt att ha en organisation som kan representera mig och mina villkor. Jag vill vara medlem i en organisation som bygger på demokrati och där även jag som ”liten” medlem har möjlighet att påverka. Men jag tror också på solidaritet och vill inte ”åka tåg utan biljett”. Som jag ändå kan tycka att man gör när man tar del av kollektivavtalet utan att vara medlem i förbundet.

Jag har en förståelse för att det är enkelt att ibland vara besviken på avtalsrörelser som man upplever inte gått bra eller på lokala avtal som inte faller alla i smaken. Det jag vill uppmana till är att istället för att ta den besvikelsen och lämna facket, gör något med den känslan. Engagera er!

Den svenska modellen fungerar bara om vi är tillräckligt många anslutna till en organisation. Det säger sig själv att SKR inte kommer att förhandla med en organisation som representerar mindre än 50% av de anställda inom yrkena som de representerar. Sitter det ingen på andra sidan avtals bordet så är det upp till SKR att själva sätta sina villkor. Återigen själviska tankar men vem kommer då ta hand om mina villkor?