Gästbloggare: Lean, etik, studenter och pensionärer...
I Norrköping är vi mitt uppe i implementeringen av Lean inom laboratoriemedicin. Förra året körde vi vårt pilotprojekt inom området provinlämning. Visst, det tar mycket kraft och tid i anspråk och visst blir det extra tungjobbat på lab för dem som är kvar de dagar personalen decimeras p.g.a arbete i olika projekt. Jag ska väl erkänna att jag inte tillhörde skaran som ropade hurra när det hela drogs i gång, MEN jag är faktiskt inte sämre än att jag kan ändra mig. Kanske är jag lite trög..? Många positiva effekter, framförallt ett närmare samarbete inom hela vår laborganisation har vi kunnat se. Vi-känslan har på allvar slagit rot. Vi får mer struktur på vårt ständiga förbättringsarbete på vår klinik tycker jag. Förändringar genomförs inte utan att alla är informerade. Det kommer att ta tid att få ”alla med på tåget”, men det kommer att bli bra, tror åtminstone jag.
Etikgruppen inom IBL/Vårdförbundet (där jag är en av ”medlemsrepresentanterna”) som arbetar med att ta fram ”etiskt arbetsmaterial” är en oerhört dynamisk grupp. Arbetet där är jättekul och mötena kan mera liknas vid brain hurricane, än brainstorm… Etik är spännande och utmanande.
Härom veckan fick jag tillfälle till ett mycket givande etiksamtal med två av våra studenter. Jag ser fram emot när det är en naturlig del av vårt arbete att prata etik. Apropå studenter så frågade en av dem mig en gång om det är roligt att handleda studenter. Det kändes väldigt bra att ärligt kunna svara att JAAA, det är kul! Om jag talar för mig själv så berikar det både mig som människa och mitt yrkesliv.
Pensionärer, var kommer de in i sammanhanget då? Jo, under några år har många av mina arbetskamrater, som var på plats redan när jag började, slutat. Och fler är på gång. Det blir ju så till slut. Det är konstigt faktiskt och det är inte utan än att jag tycker det är lite sorgligt. Det är så många som har funnits så länge i mitt liv även om vi inte har umgåtts privat. Åtta timmar om dagen kanske räcker? För egen del så är ju tiden fram till min pension helt plötsligt förhållandevis kort, 10 år!
Väldigt spännande hur de 10 åren ska te sig.
//Johanna
Johanna Wärff blev klar med sin laboratorieassistentutbildning
med inriktning mot klinisk kemi 1977. Hon arbetade tio år på Centrallasarettet, 1988 invigdes det nya Vrinnevisjukhuset där hon funnits sedan dess. Det personliga mötet har alltid legat Johanna varmt om hjärtat. Som i mötet med blodgivare, provtagningssituationen, att vara arbetskamrat och att ha en bra dialog med ”kunderna” (avdelningspersonalen). Men av alla jätteroliga olika arbetsuppgifter så är det transfusionsmedicinen som drar vinstlotten.