Gästbloggare: En ganska vanlig fredag på klinisk kemi

Min första placering i dag blir att ansvara för provtagningsenheten som är öppen mellan kl 07:30 – 12:00 alla vardagar. Hit kommer patienter från exempelvis privata vårdgivare, patienter som skall ta prover inför olika behandlingar, körkortsärenden med övervakad urinprovtagning etc.

Jag tycker att det är kul och trivsamt med denna placering. Roligt att inte bara uppleva patienten som ett blodprov, även om vi alla alltid har patienten i fokus och är väl medvetna om att det är en människa i slutänden som skall behandlas efter våra provsvar. Och trevligt med den sociala kontakten är det också utan att man för den skull blir personligt bekant. De allra flesta människor är ju väldigt trevliga!

Samtidigt är det ju en utmaning om jag ska lyckas ta prov på dem som kommer. Alla är ju inte lättstuckna….. Ett dilemma som jag råkade ut för denna fredag är när det kom en patient som bara klagade högljutt över hur DÅLIG den svenska sjukvården är och även ifrågasatte min kompetens och yrkesskicklighet. Hur bemöter man detta? Det händer tyvärr trots allt lite nu och då att vissa patienter redan innan jag har börjat sticka ifrågasätter om jag verkligen klarar av detta, för hon som jobbade här förut, hon…….Att jag har jobbat i 35 år och stuckit både patienter och blodgivare under den tiden föresvävar dem inte, och det brukar jag heller inte säga. Hur mycket måste man ”tåla” egentligen? Hittills har jag försökt att inte bry mig om det och även i det här fallet valde jag att inte bemöta eller försvara någonting utan koncentrerade mig på att ta proverna och tilltalade henne hela tiden vänligt.

Det är ju också en lite speciell situation med de patienter som kommer för övervakad urinprovstagning. Varken patienten eller jag tycker att det är en optimal situation, men jag vinnlägger mig alltid om att vara ytterst professionell, så diskret som det bara går och inte ha några som helst förutfattade meningar. Alla patienter skall visas samma respekt, oavsett anledning till besöket.

Efter lunchen blir placeringen hematologi/koagulation. Det kommer hela tiden mycket prover till båda placeringarna så jag som tredje person tar hand om det som blir ”runtomkring” så kan mina andra båda kollegor koncentrera sig på mängdjobbet.  På hematologiplaceringen uppvisar plötsligt ett patientprov ett onormalt scattergram med både blastlarm och asymmetri. Hög procentandel lymfocyter och monocyter. Min kollega, i mitt tycke mycket rutinerad och van, tar kontakt med beställaren för att efterhöra om de händelsevis inte också kan tänka sig ett Mononucleostest med tanke på hur scattergrammet ser ut och att patienten var i övre tonåren. Det kunde de. Mononucleostestet blev positivt, dessutom visade leverstatus att levern var rejält påverkad.  Där ser man hur viktigt vårt jobb är! Patientens behandling kunde påbörjas snabbt.

Just när jag tycker att det passar att jag tar mig en liten fruktstund (fika), så kommer det spinalvätska med frågeställningen – blödningsutredning (hjärnblödning), tre rör att manuellt räkna ev. förekomst av erytrocyter och leukocyter, i mikroskop. Därefter göra absorbanskurva på provet. Det tar sin lilla tid så frukten får vänta en stund. Dessbättre visade inte provet på någon blödning i alla fall.

Vips blev klockan dags att gå hem även denna fredag, några av oss är lediga och andra skall arbeta i helgen.

// Johanna

Johanna Wärff blev klar med sin laboratorieassistentutbildning
med inriktning mot klinisk kemi 1977. Hon arbetade tio år på Centrallasarettet, 1988 invigdes det nya Vrinnevisjukhuset där hon funnits sedan dess. Det personliga mötet har alltid legat Johanna varmt om hjärtat. Som i mötet med blodgivare, provtagningssituationen, att vara arbetskamrat och att ha en bra dialog med ”kunderna” (avdelningspersonalen). Men av alla jätteroliga olika arbetsuppgifter så är det transfusionsmedicinen som drar vinstlotten.