Efter att ha sålt en veckas semester har nu de tre veckornas välbehövliga ledighet påbörjats. För man kan inte benämna semester som akut väl? För det är så det känns. Akut.

Det satt hårt inne att sälja den där veckan. Längtan efter att sparka av sig arbetsskorna och flexa ut från avdelningen har varit efterlängtat sedan månader tillbaka. Men till slut vann det dåliga samvetet över min desperata semesterlängtan.

De surt förvärvade pengarna för den sålda veckan blir ingen stor kassako efter skatten är dragen. Och egentligen finns det nog ingen ersättning i världen som kan kompensera för ledighet. Men när jag ser mina slitna, hålögda kollegor springa fram genom korridorerna, utan att vare sig hunnit gå på toa eller äta sin medhavda lunchlåda, så klarar jag inte av att stå emot.

Egentligen så borde jag ju göra det. Stå emot. För hur länge ska jag låta arbetsgivare och beslutsfattare dribbla runt med vårdens medarbetare som om vi vore batteridrivna schackpjäser? Om jag inte hade älskat mitt jobb och kämpat i så många år för att få min efterlängtade barnmorskelegitimation så hade jag kastat in handduken för längesen. Blivit börsmäklare eller något annat lukrativt.

Fast jag brinner ju för kvinnohälsa. Jag älskar att bistå den födande, se ett nytt liv ta sitt första andetag. Och jag älskar att stötta den som vill avbryta en graviditet, den som vill ha preventivmedel och prata om sex och samlevnad. Jag har ingen tatuering, men om jag hade en så skulle det kunna stå ”SRHR” tatuerat i pannan på mig. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter flödar i mitt blod, finns i varje cell.

Det är också därför det är så lätt att utnyttja oss. Men en dag kommer nya känslor att ta över min kropp. Känslan av att vilja slå sig fri, känslan av att mitt arbete ska värderas och att rätten till rast, toapaus och ledighet ska vara självklar.

Men idag när jag ligger här i min hängmatta och försöker koppla bort tankarna kring jobbet (vilket är lättare sagt än gjort) så inser jag att den dagen inte är här än. Så jag kämpar på. Och laddar mina trötta batterier ytterligare en gång. Men snart går det inte att ladda mer.

Min semester ska inte vara täckmantel för något som egentligen skulle vara en sjukskrivning som grundar sig i orimliga villkor.

/Trött barnmorska på semester

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!