Ett träningspass i badrummet på förlossningen – Malin Bergander

Vi känner varandra flyktigt. Hennes mamma bor nästan granne med mig, hennes yngre syskon är jämnåriga med mina barn. Själv är hon en uppskattad instruktör på mitt gym. När hon blir gravid igen pratas vi vid ett par gånger. Det finns en ögonblicklig kemi mellan oss, en respektfull kvinnlig gemenskap. Hon har en känsla av att hon oplanerat kommer föda det här barnet hemma. Förra barnet föddes bara några minuter efter att de anlänt till förlossningen hon och mannen. Doulan hann inte ens ur sängen hemma innan det var klart. Hon känner sig inte helt bekväm med tanken på hemförlossning. Blir det nödvändigt så är det så. Men helst inte.

Jag erbjuder mig att plocka hem det som behövs vid en förlossning. Lovar att hon kan ringa om det drar på så snabbt att de väljer att föda hemma hellre än att riskera en bilförlossning. Det vill hon. Det skulle kännas tryggare. Vi bor ju bara 10 minuter ifrån varandra.

Jag tar kontakt med den av våra obstetriker som brukar samtala med paren som önskar hemförlossning och flaggar för att en sån kan det bli här. Oplanerad men ändå förberedd.

Min semester närmar sig. Graviditeten går på övertid. Vi håller kontakten men inga tecken på förlossningsstart. Inte en endaste liten sammandragning. Min sista jobbnatt passerar och hon ringer mig när jag vaknat. Barnet har rört sig mindre än hon är van vid. De har varit på sjukhuset och gjort en koll, allt är ok. Men hon är öppen åtskilliga centimeter. Måååååånga centimeter. ”Går vattnet när jag är och handlar trillar ungen ut innan jag hinner ur affären” säger hon skrattande. För att slippa oroa sig för det har de fått tid för igångsättning näst-kommande dag. Följer jag med in och stöttar? Om det inte drar ut på tiden, vill jag ta hand om förlossningen? Absolut. Min semester-resa går inte förrän om två dagar.

Jag lägger mig tidigt, för magkänslan signalerar att nån igångsättning blir det inte. Mycket riktigt. På morgonkulan ringer mannen. Värkar! Barnvakten är på plats och det är bara att åka in. Ifrån bilen ringer jag till avdelningen och säger att vi är på väg. Att de gärna får förbereda ett rum. Det är överfullt på förlossningen och lättnaden hos kollegan uppenbar när jag lovar att ta hand om föderskan och hennes man själv.

Vi får den enda lediga skrubben, badrummet. Transportabel lustgas är ditrullad, vattenkaraff på en stålpall, förlossnings-set uppackat men vi ser inte till en endaste människa. Omtanken känns ändå.

Det är inte utan att vi fnissar åt den omvända situationen. Nu är det jag som säger det hon alltid står längst fram i träningssalen och peppar oss andra med: ”du kan, glöm inte att andas, du är stark, det gör ont men det känns bättre efteråt, lite till, andas, du är såååååå stark, du kan, andas, du är helt grym på det här!”

30 minuter senare lyfter en svettig kvinna själv sitt barn ur skötet och mannen gör en segergest. En kille till!

Vi har för alltid något som binder oss samman den här fantastiska kvinnan och jag. Våra leenden blir stora när vi ses på gymmet. När hon leder passen pushar jag mig alltid extra. Vad är väl 45 minuters indoorwalking i jämförelse med att föda sex killar och fostra åtta (bonuspojkar)? Jo, det är ingenting.

/Malin Bergander

Ständig nattbarnmorska och förtroendevald