Sagan om Stina - del 5 - rätt plats, fel system

Efter akuten väntar nästa steg – Stina kan åka hem och mamma är omhändertagen. Men inte allt blir som det borde. 

På avdelning – rätt plats, fel system 

Det är märkligt hur tyst ett hem kan kännas efter en dag som låter hela tiden. 

Stina sätter ner väskan i hallen. Skorna åker av nästan innan hon hunnit tänka. 

Hunden kommer tassande först. Alltid. Sedan resten. 

– Hur gick det? 
– Vad sa de? 
– Kommer mormor hem snart? 

Frågorna kommer i olika riktningar. Olika behov. Stina svarar så gott hon kan.
Sorterar dagen medan hon berättar. Barnen nickar. Halvt. Inte för att de inte bryr sig. Men för att deras värld har fortsatt snurra med träningar, kompisar, små konflikter och stora känslor – och hon har inte varit där. Inte riktigt. 

Dottern börjar berätta något. Tappar tråden när Stina inte direkt hänger med. – Äh… det var inget.  Det betyder alltid att det var något. 

Sambon står kvar en stund. Ser på henne. Läser av.   – Jag tar handlingen och går ut med hunden.  Säger han till slut. Lite av en suck i rösten. Inte av irritation. Av trött förståelse. Stina nickar. Tacksam. Och lite ledsen. 

Landningen som aldrig blir klar

Hon sätter sig vid köksbordet. Bara sitter. Försöker komma ner i varv men kroppen är kvar på akuten. I korridoren. I alla de där timmarna. På egna arbetsplatsen. 

Telefonen ligger framför henne. Tyst. Den ringer. Vibrationer drar fram genom bordsskivan. En signal räcker för att pulsen ska öka. Inte från familjen. Från vården. 

Kommer de fråga om jag kan komma in? Är någon sjuk? 

Det finns alltid en risk att bli inbeordrad. Även på ledig tid. Men det är inte arbetet denna gång. 

– Hej, det är från sjukhuset…

Stina sträcker på sig direkt. Tillbaka i rollen. 

– Din mamma har fått en plats. En paus.  – …som satellitpatient. Eller ja… ”uteliggare”.

En ansträngd ton. Ett försök att säga det snyggt. Stina nickar fast ingen ser. Självklart.  Det betyder: Fel avdelning. Fel flöde. Fel läkare. Rätt patient.  

– Hon borde egentligen ligga på medicin… eller allra helst geriatrik. Men det finns inga platser just nu.

Stina sluter ögonen en sekund. Hur många gånger har hon själv hört det där? Eller sagt något liknande. “Vi ska öppna fyra platser idag.”  Inte från chef. Från koordinatorn. Fem minuter in på morgonpasset. “Ni kan läsa på intranätet.” Det är alltid någon annans beslut. Alltid någon annans system. 

– Hon får stanna där över natten.

Stina svarar:  – Tack.  Och menar det. För trots allt: Mamman har en säng. Personal runt sig. Dropp. Tillsyn. En chans.  Men samtidigt: Kommer någon ronda henne? Hinner rätt läkare ens se henne? När hon ligger ‘fel’?  Hon vet svaret. Eller i alla fall sannolikheten. 

Ett pussel som går ihop 

Under dagen kommer svaren. Prover. Kontroller. Bedömningar. En bit i taget. Till slut flyttas mamman. Rätt avdelning. Rätt kompetens. 

Stina andas ut lite. För första gången. Men så kommer nästa besked. 

– Vi hittar inget.

Det är inget fel. Egentligen. Ingen infektion. Ingen tydlig sjukdom. Inget som kräver vårdplats – bara en kropp som tappat fart. Och mellan raderna: En människa som tappat sammanhang. Hon bor ensam. Hemtjänsten kommer. Går. Maten levereras i lådor. Men aptiten? Den går inte att leverera. Sällskapet? Finns inte i ett schema. 

Stina förstår. Direkt. Det är inte kroppen som först gav upp. Det var något annat. 

Vårdplaneringen 

De sitter tillsammans. Stina. Mamman. Personal. Beslut tas: Trygghetslarm. Extra tillsynsbesök. 

– Det kommer hjälpa. 

Stina nickar igen. Hon har blivit bra på att nicka. Men inuti pågår något annat. Mamman ska få åka hem.  Inte idag. Men snart – i väntan på att kommunen ordnar resten. 

Gränsen 

På pappret är det rimligt. Sjukhuset är inte för dem som inte är sjuka. Men verkligheten är inte ett papper. 

Stina tittar på sin mamma. Mindre än hon minns. Tröttare. Inte sjuk nog. Men inte heller riktigt frisk. Och frågan kommer igen. Den som aldrig riktigt får ett svar: 

Hur sjuk måste man vara för att räknas? 

Men att komma hem är inte slutet.

I nästa del börjar allt om igen – och Stina hamnar mitt i det. 

Fortsättning följer …