Varför kämpa om det inte sker en förändring?

För många år sedan började jag intressera mig för Martin Luther King jr och hans kamp som ledare inom afroamerikanska medborgarrättsrörelsen. Han talade ofta om ordets starka kraft för förändring och att om man väljer att stilla se på när orättvisor sker så dör man sakta inombords till slut.

”Our lives begin to end the day we become silent about things that matter”.

Fundera over citatet. Det är aktuellt även idag och kan absolut relateras till vår kamp inom Vårdförbundet.

Den 27 maj i år valde jag att uttala mig i media, Folkbladet.

http://www.folkbladet.nu/1621307/skoterska-man-spottar-pa-oss

Som förtroendevald och legitimerad sjuksköterska kunde jag inte längre vara tyst. Det börjar vara ohållbart och det finns en gräns för hur mycket man som individ och grupp kan stå ut med. När även de människor som vi anställts för att vårda drabbas, då måste någon börja lyssna på vad vi säger…eller?

Vi har länge fört en kamp om våra löner. Så länge att omgivningen, allmänheten, börjat tröttna.
För att ni ska förstå så vill jag förklara vad årets lönepåslag i Västerbottens läns landsting innebär för oss, då många anser att 2,2% är en bra siffra. För majoriteten av mina kollegor innebär detta påslag efter skatt en biobiljett och bara några kommer då även att ha råd med ett litet popcornmål. 2,2% är inte mer än så och alla av oss fick inte ens 2,2%!

Jag vill att ni ska förstå att när vi talar om vår arbetsmiljö så menar vi att vi vill hinna äta under våra arbetspass och gå på toa när det krävs. Vi vill ha en miljö att arbeta i som inte gör oss sjuka eller riskerar att vi skadar oss då vi ska hjälpa inneliggande patienter för att lokalerna inte är utformade för ändamålet. Vi vill inte tvingas arbeta 18 timmar i sträck för att det inte finns personal!

När vi skriker ut i media att patientsäkerheten är hotad så menar vi det! Vi vill inte stå tysta när patienter tvingas ligga på akuten i över 10 timmar för att det inte finns vårdplatser, när äldre förvirrade patienter faller för att det inte finns personal som kan se till dem tillräckligt ofta, eller svårt sjuka patienter tar all vår uppmärksamhet så att vi under ett arbetspass inte vet om de övriga 8 patienterna som vi ansvarar för ens lever och mår bra.

Jag har inte alltid varit en person som vågat säga vad jag tycker eller ens vågat säga ifrån när något varit fel. Däremot har händelser i livet gjort att jag med tiden varit tvungen att arbeta upp den förmågan. En förmåga som jag numer är stolt över att jag besitter då det ger mig kraften och modet att faktiskt påverka.

Redan som 20-åring började jag engagera mig fackligt, då som undersköterska och i ett helt annat förbund.
Idag är jag legitimerad sjuksköterska och åter igen förtroendevald. Ett arbete som man kan se på med olika ögon.

Mitt mål är att engagera medlemmar, samverka med chefer och att vara länken för kommunikation till Vårdförbundet.
Vi KAN göra mycket och det FINNS mycket att ta tag i. Det gäller bara att bena ut vart och med vad man ska börja med.

Vi måste kämpa tillsammans för bara då är vi starka!

/Cecilia Lundberg,
förtroendevald legitimerad sjuksköterska,
Ortopedkliniken