Svarta siffror i ambulansverksamheten

I lördags dödades en ambulanskollega i tjänsten i Region Gävleborg. Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad, men i ärlighetens namn har jag snarast gått och väntat på att någonting sånt skulle hända. Att ambulanspersonal ofta tvingas in i situationer där vi riskerar våra egna liv är ingen nyhet för någon i branschen och ibland hörs till och med resonemang om att det är en del av yrket att då och då spela tärning med döden.

Jag vet inte hur många berättelser jag har tagit del av där kollegor har hotats med diverse tillhyggen såsom knivar, hagelgevär, hammare och bollträn. Tillbudsrapporter skrivs och tilldelas orimligt låga riskpoäng som om det egentligen bara handlade om lite solblänk på en dammig datorskärm eller störande ljud från kaffemaskinen i fikarummet lite längre ner i korridoren. Ansvariga chefer hänvisar till obskyra rutiner som om det handlade om magiska besvärjelser som kan tas fram när man står upptryckt mot en vägg och undrar om man någonsin ska få träffa sin familj igen.

Detta är givetvis ett komplicerat problem. Vi kommer aldrig att med 100% säkerhet kunna förutsäga vilka situationer som kan bli farliga, vilket också är orsaken till att arbetsgivarens rutiner i praktiken blir verkningslösa; en pappershandling som säger att vi inte ska gå in i farliga situationer förutsätter ju att vi vet vilka situationer som kan bli farliga. Vissa av de åtgärder som brukar diskuteras kräver dessutom lagändringar, såsom möjligheten att flagga farliga adresser, eller att lättare kunna rekvirera assistans från andra myndigheter.

Samtidigt finns det onekligen flera åtgärder man skulle kunna implementera här och nu för att minska riskerna. En inre ledningsfunktion hos larmcentralen med ansvar för att göra kvalificerade säkerhetsbedömningar i kontakt med bland annat polisen är ett exempel på en sådan. Att omgående stoppa allt ensamarbete är en annan. Åren som skyddsombud i NU-sjukvårdens ambulansverksamhet har dock odlat min cyniska sida mer än någonting annat, så sannolikheten för att arbetsgivaren skulle ta sitt ansvar för att förebygga att nästa riksnyhet på temat handlar om Västra Götalandsregionen känns ungefär lika stor som chansen att de lyckas planera nästa års sommarsemester i god tid.

Budgeten har blivit sjukvårdens gyllene kalv och traumatiserade medarbetare är dess värdiga martyrer. Sjukskrivningar är inget problem så länge vi inte ersätter luckorna med dyra övertidstimmar och när erfaren personal tröttnar och säger upp sig öppnar det dörren för ytterligare besparingar då dessa ersätts av yngre förmågor med lägre lön. Skulle någon medarbetare råka avlida i tjänsten kan vi i alla fall trösta oss med att sista raden i den ekonomiska resultatrapporten är lika svart som dödsrunan.

PS. Efter att jag skrivit den här texten får jag veta att en sjuklucka uppstod under söndagskvällen på en av våra ambulansstationer i NU-sjukvården. Helt utan dialog med berörd sjuksköterska beslutades det att hen skulle arbeta ensam i en så kallad ”tillfällig bedömningsenhet”. Det är knappt så jag tror på det själv. DS.

Emil Lorentzon
Legitimerad sjuksköterska och Vårdförbundets förtroendevald
Bohus Norr, NU-ambulansen