"Nu kan det inte bli sämre"

Jag är stolt, legitimerad psykiatrisjuksköterska. Jag kan inte tänka mig något roligare jobb! Men kan det ”ligga oss i fatet”? Har vi alldeles för länge bitit i hop och stått ut?

Trots oregelbundna scheman dygnets alla timmar, ständiga besparingsförslag där vi uppmuntras ”springa fortare och jobba smartare”.

För varje förändring har vi sagt; ”nu kan det inte bli sämre”, men jo, det har det blivit.

När jag började löneförhandla för Vårdförbundets medlemmar för drygt tio år sedan, var en av de första insikter jag fick att vi var långt från jämställda när det gällde löner. Kvinnodominerade yrken som barnmorskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och sjuksköterskor värderades inte på samma sätt som motsvarande manliga akademiska yrken.

Motiveringen den gången var ”det är marknaden” – och ”ni är ju så många” – ”det blir för dyrt”.

Vårdförbundet har hela tiden varnat för att det riskerar bli brist på våra professioner – och att ingen kommer utbilda sig vidare till specialist om det inte lönar sig.

Nu har vi fått rätt i alla våra värsta farhågor.

Sjuktalen rasar i höjden, avdelningar stänger för att det är brist på våra yrkesgrupper, och antalet specialister sjunker i takt med att vi äldre når pensionärsåldern.

Med det här scenariot skulle man kanske kunna tänka sig att vi i alla fall har en god löneutveckling – för nu är det ju verkligen ”vår” marknad. Men nej, när man blivit tvungen höja ingångslönerna för att studenterna ska tacka ja till anställning låter man de redan anställda stå tillbaka.

Många av våra medlemmar med god utbildning och lång erfarenhet, är mentorer för nyutbildade med samma – eller till och med en högre lön. Det enda sättet att få en reell löneökning är att söka sig nya tjänster hos en annan arbetsgivare.

När erfarenhet och kunskap inte värderas, blir ända sättet att få en reell löneökning att byta arbetsgivare. Det är i sig inte fel, men när omsättningen på personal blir så stor som den är i dag, blir det en orimligt stort arbetsbörda på dem som stannar kvar på arbetsplatsen – och hela tiden får lära upp ny personal.

Vid brist på personal förväntas du dessutom vara ”solidarisk” och arbeta extra både dag och natt. Lägg till det en dålig löneutveckling jämfört med kollegor med mindre kunskap och erfarenhet – och du har en bild av dagens sjukvårdskris.

Ja, vi är många – och det är inget argument för att inte få en rimlig arbetsmiljö och lön.

Tvärt om!

Anne Karin Höglund

Ordförande Avdelning Västra Götaland