Från motgång till framgång – reflektioner från min senaste praktik i T4

Att vara sjuksköterskestudent kan ibland kännas mer som ett tre år långt träningspass än som att plugga (ja, jag är en CrossFit-nörd, så självklart drar jag den parallellen). Ena dagen nöter man teknik och blir riktigt bra på en övning, bara för att nästa dag kastas in i något helt annat. Man går från att känna sig stark och säker till att kämpa sig igenom en ny, oväntad utmaning som får en att undra om man verkligen kan någonting alls. Precis när man börjar bemästra ett ämne kommer nästa kurs och vänder upp och ner på allt. Något kändes självklart för några veckor sedan? Det känns plötsligt lika svajigt som i benen efter en saftig WOD (Workout of the Day).

Under min senaste praktik fick jag ännu en gång höra det klassiska:

”Det är i praktiken du lär dig yrket, inte vid skolbänken.”

Visst ligger det något i det – att läsa om patientbemötande är en sak, men att faktiskt stå där och försöka lugna en orolig patient är en helt annan. Men samtidigt insåg jag hur mycket jag faktiskt hade med mig från utbildningen, även om det ibland kändes som att jag glömt hälften av allt jag lärt mig.

De första veckorna var tuffa. Jag kände mig ibland mer som en åskådare än en deltagare, och det var tydligt att vissa i personalen inte var särskilt engagerade i studenters lärande. Samtidigt fanns det handledare som verkligen tog sig tid, ställde frågor och inkluderade mig i arbetet. De coachade mig snarare än att bara låta mig stå bredvid och titta på.

Efter att ha lyft mina upplevelser med min huvudhandledare och kursansvarig blev situationen bättre. Jag fick mer stöd, mer ansvar och fler möjligheter att omsätta teori i praktik. Det blev då tydligt att lärandet faktiskt är en kombination av både skolbänk och praktik – vi behöver grunden från studierna för att förstå, men vi behöver också få använda kunskapen i verkliga situationer.

Som studentinformatör i Vårdförbundet vet jag att jag inte är ensam om dessa upplevelser. Många studenter känner sig osäkra i början av praktiken och tvivlar på sina kunskaper, men när vi får rätt stöd växer vi snabbt i vår roll. En bra handledare kan göra hela skillnaden, och det är något vi alla behöver arbeta för – både inom utbildningen och på arbetsplatserna.

När jag nu ser tillbaka på min praktik känner jag mig stolt. Jag har lärt mig massor, inte bara om vård och omvårdnad, utan också om vikten av att våga fråga, att kommunicera och att stå upp för mig själv. Och kanske viktigast av allt – jag har lärt mig att även om man ibland glömmer detaljer, så finns kunskapen där i bakgrunden, redo att plockas fram när den verkligen behövs.

Precis som i träning handlar det inte om att vara perfekt från början, utan om att hela tiden bli bättre.

Hugo Andersson