Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Spelar det någon roll vem som gör jobbet?

by

Om du ska bygga en altan, anlitar du en målare då? Om du behöver ha hjälp med vardagsstädning, ringer du då rivningsfirman som även utför grovstädning? Om du behöver sektionsfälla ett träd, ringer du då tonåringen som brukar hjälpa dig att klippa gräset?

Nej, det skulle inte jag heller göra.

Jag skulle vilja ha den som har kunskap att utföra den tjänsten jag behöver. Målaren är bra på att måla, men jag ska ju bygga en altan. Det är en snickare jag behöver. Helst med erfarenhet av att bygga just altaner eftersom grunden är bergig och ojämn och det är en del nivåskillnader och vinklar. Och för vardagsstädningen är det just finliret jag behöver bland mina ärvda porslinsfigurer. Och sektionsfällning av träd kräver erfarenhet, kunskap och eventuellt extra utrustning, alltså inget som den vanliga tonåringen besitter.

Vad händer då när vi behöver intensivvårdssjuksköterskor? (Varför vi behöver intensivvårdssjuksköterskor? Jo, därför att de varit för få alldeles för länge, jobbat alldeles för mycket övertid och haft alldeles för låg lön i förhållande till sin kunskap, erfarenhet och kompetens. Många har valt att sluta och jobbar på andra arbetsplatser eller hos andra arbetsgivare eller till och med i helt andra branscher. Dessutom kom det en pandemi som gjorde att de fick jobba 12,5-timmarspass alldeles för mycket och anvisas på krislägesavtal med 48-timmars arbetsveckor månad efter månad. Och när det lugnade sig en stund i pandemin fick de jobba på för att den köställda vården skulle betas av.)

Men vad händer då när sjuksköterskorna med ett års specialistutbildning inom intensivvård, vården av de mest livshotande sjuka, är för få och inte finns på plats när vi behöver dem? Jo, tydligen ringer vi målaren, rivningsfirman och gräsklipparen! Alltså, absolut inget fel på målare, rivningsfirmor, grovstädare eller gräsklippande tonåringar. Inte alls. Vi har anlitat dem förut, i ett annat syfte med ett annat mål. De utförde sina uppgifter med bravur.

Emma Jonsson, leg sjuksköterska och leg barnmorska.

Men nu saknas alltså intensivvårdssjuksköterskor. Vad gör sjukhuset då? Jo, de ringer grundutbildade sjuksköterskor. Inget fel på grundutbildade sjuksköterskor, vi har kunskaper som behövs inom många områden i hälso- och sjukvården.

Men på det högspecialiserade Universitetssjukhuset Karolinska vill man anställa grundutbildade sjuksköterskor till de svårast sjuka patienterna. Tanken är att de ska ha någon typ av erfarenhet och att de (initialt?!) inte ska ha hand om de svårast sjuka. Bara de näst svårast sjuka. Att det ska finnas en erfaren intensivvårdssjuksköterska i närheten. Observera att det inte är så att de grundutbildade sjuksköterskorna ska komplettera intensivvårdssjuksköterskorna, alltså gå utöver ordinarie bemanning. Nej, de ersätter dem. Den totala intensivvårdskompetensen späds alltså ut. På det högspecialiserade universitetssjukhuset.

Vi vet att dödligheten i covid-19 på landets intensivvårdsavdelningar ökade när sängplatserna utökades och intensivvårdskompetensen späddes ut, det beskrivs av Socialstyrelsen i DN 27/4 (Trycket avgör hur många som dör på IVA). Vi vet också från internationell forskning publicerad i American Economic Association att vårdens kvalitet ökar med sjuksköterskornas utbildningsnivå och erfarenhet från den egna enheten samt att produktiviteten sjunker när team bryts upp av att erfarna slutar och andelen nya och oerfarna samt tillfällig personal ökar (https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257/app.6.2.231).

Så varför ringer vi inte den med bäst förutsättningar att få det beställda jobbet utfört på bästa och säkraste sätt? Varför tecknar inte det högspecialiserade universitetssjukhuset ett kollektivavtal om akademisk specialisttjänstgöring, där den grundutbildade sjuksköterskan får en tjänst på sjukhuset som motsvarar dennes kompetens, får gå specialistutbildningen på betald arbetstid och sedan EFTER att utbildningen är klar, börjar jobba där det behövs intensivvårdskompetens? Under tiden får icke-akut vård som kräver intensivvårdskompetens utföras någon annanstans där kompetensen finns och räcker till eller helt enkelt vänta. Under tiden hinner arbetsmiljön ses över, lönestruktur och lönespridning justeras och hälsosamma scheman upprättas så att det blir attraktivt att jobba på det högspecialiserade universitetssjukhusets intensivvårdsavdelning med de svårast sjuka patienterna.

Varför vill vi sätta tonåringen på att sektionsfälla stora träd med fara för dennes liv och säkerhet? Varför riskerar vi våra ärvda sköra porslinsfiguriner genom att beställa grovstädning? Och varför ber vi målaren bygga vår altan med risk för att jobbet tar längre tid och resultatet blir sämre? Varför ger vi de som ska utföra arbetet så dåliga förutsättningar?

Varför ringer vi inte den med kompetens för jobbet och begär en offert? Eller är det så att det är det det högspecialiserade sjukhuset har gjort? Och tycker att det där och då var för dyrt? Och nu ser sig om efter mer och mer desperata lösningar som blir mer kostsamma i längden?

En bit paprika säger mer än 1000 ord

by

Paprikans vara eller icke vara på mackorna som serveras de nyblivna föräldrarna på förlossningsavdelningen på SÖS har engagerat många. Att en bit paprika kan skapa sådan uppståndelse?

Det är nu knappast paprikan i sig utan vad den symboliserar; att det är på den nivån vi nu befinner oss. Stockholms sjukvård har inte råd att bjussa på en liten bit grönsak när en ny medborgare och skattebetalare ser dagens ljus. Märk väl att det är inga lyxmackor vi pratar om att spara in på här, inga stora landgångar med handskalade räkor och en rejäl klick majonäs. Utan en simpel ostmacka. Som iofs har förutsättningar att vara bland det godaste du ätit efter att ha svettats, jobbat och bränt kalorier under en födsloprocess. Men ändå. En paprikabit…

Nu är det SÖS som har uppmärksammats i media, men liknande diskussioner och förslag förekommer på de andra sjukhusen också. Och i en anda av att göra personalen delaktig brainstormas det på APT om hur det går att spara in; begränsa antalet nättrosor och underlägg, inga påslakan i babysängen, intermittenta bolusinjektioner i ryggbedövningen istället för pumpar med kontinuerlig bedövning. Personalen görs delaktig, får utöva sitt inflytande och medbestämmande enligt Medbestämmandelagen (MBL) och bidrar till verksamhetens mål (besparingen) vilket är ett lönekriterium. Win-win väl? I ärlighetens namn finns åtgärder som är rimliga och som inte påverkar arbetsmiljö eller patientsäkerhet. Det kan till exempel möjligen vara rimligt att sy en ytlig slemhinnebristning utan sterila, men rena, handskar.

Men signalerna som skickas blir att personalen ska lösa ledningens problem. Det är inte vad medbestämmande och inflytande eller bidrag till verksamhetens mål handlar om. Det är heller inte ledningen utan personalen som ska bära in ”guldbrickan”, som ska fira att ett nytt liv kommit till världen, som får skämmas för att ”guldbrickan” nu bara består av en kopp kaffe och en skiva formfranska med EN ostskiva (två blir för dyrt). Det är också personalen som ska be kvinnan vars avslag blött igenom bindan och blodat ner det andra paret nättrosor, att; ”tyvärr, du har förbrukat dina två par, du får gå och köpa fler på apoteket”.

Ibland när en skär i en paprika, finns det en minipaprika därinne, som en bebis inne i en livmoder. Nu sparas det in på paprika. DEN symboliken….

Vad tänker ni politiker göra för att säkra villkoren för de som behöver kvinnosjukvård och för oss som jobbar i den?

#rörinteminpaprika

#förlossningsmacka

#godavillkorikvinnovården

#enbarnmorskaunderlivet

Emma Jonson, Leg. Barnmorska.

Vice ordförande avdelningsstyrelsen Stockholm

Sommaren i förlossningsvården är här igen, inget nytt under solen, allt är sig likt. Nej förresten, något är nytt!

by

Sommaren är här igen. Och som vanligt saknas det barnmorskor på de flesta av Stockholms förlossningsavdelningar. Inget nytt under solen eller i spåren av Coronapandemin. Det enda nya är att extrapassersättningen ibland kallas covid-ersättning och är lägre än extrapassersättningen förra året. Snacka om kreativ bokföring. Nej, förresten, en sak till är ny. På ett av sjukhusen i Stockholm har barnmorskorna bestämt sig för att det inte är deras ansvar att lösa sommarens återkommande bemanningskris. De har slitit tillräckligt till för dålig ersättning vare sig de heter covidersättning eller extrapassersättning. Bemanningsläget på denna förlossningsavdelning är så pass illa att sjukhuset drar tillbaka beviljad sammanhängande semester och delar upp den. Barnmorskorna, oavsett facklig tillhörighet, står enade, beredda på att beordringar där och då är vad som kan komma att behövas. Men oron över listorna med tomma pass är påtaglig och tanken på hur sommaren kan komma att se ut är skrämmande.

Vårdförbundet i Stockholm har sagt nej i varje förhandling om att förlänga semesterperioden till september, med hänvisning till att vårdens medarbetare behöver sin vila och återhämtning samt att vi inte vet hur hösten kommer att se ut. Regionen och sjukhusen har efter våra diskussioner och överläggningar gått ut med att 4 veckor semester i perioden juni-augusti ska ges till alla som inte frivilligt önskar något annat. Det finns  arbetsgivarerbjudanden om att sälja sin semester men ersättningen för det är lika låg som vanligt.

På alla nivåer där Vårdförbundet kan ha inflytande, lokalt i samverkan, sjukhusövergripande, i regionens samverkansforum och gentemot politiker, har vi värnat semesterrätten, påtalat vikten av rätt bemanning och kompetens (även under sommaren), krävt mandat för första linjens chefer att ta beslut i sin egen verksamhet, så som att bemanna med rätt kompetens och sätta lön utifrån kompetens och behov. Chefer som år efter år får höra att det finns inte pengar, de får inte sätta de löner som behövs för att rekrytera erfarna barnmorskor och trots intentioner och löften från ledning och politiker att påbörja planering tidigt och inte gå i samma fälla nästa år så upprepas samma sak och cheferna står med ett omöjligt uppdrag att hålla en budget med besparingskrav och barnmorskor som arbetar för mycket i en ohälsosam arbetsmiljö som är svår att påverka när det inte får kosta något.

Men det låter ju som vanligt ändå??? Mycket snack och skrik men inget som händer?

Det är det jag hoppas och tror blir annorlunda. Jag träffade arga, uppgivna och svikna och fantastiskt eniga barnmorskor idag. Nu ackompanjeras snacket i alla samverkansrum och skriket på sociala medier med barnmorskor som inte tar skit längre. Som inte ställer upp frivilligt för att lösa en situation som är så skrämmande rutinartad och återkommande varje år. Nu står barnmorskorna står enade; de skriver inte upp sig på några extrapass. Inte så länge det inte värderas och det finns ett genuint löfte om förändring.

Håll i och håll ut. Det är tufft, det är besvärligt, det är jobbigt. Men ingen förändring kommer gratis och när vi nu visar enighet i ALLA rum gäller det att vi peppar varandra och bär varandra när det är tungt. Tillsammans är vi starka!

/Emma Jonsson, barnmorska Karolinska Huddinge, styrelseledamot avdelning Stockholm

#enbarnmorskaunderlivet #livsviktigayrken #etthållbartyrkesliv #fyraveckorssemester #barnmorskorivårdförbundet #vårdförbundet

#intedinhjälte

by

Lyssnar på Ekots lördagsintervju med Irene Svenonius.  Och tusen tankar far genom huvudet, kors och tvärs. Känns som att mitt huvud ska börja brinna. Tänker att Ice bucket challenge, som barnen pratade om häromdagen, plötsligt låter lockande. Alltså att hälla en hink med isblandat vatten över huvudet (och skänka pengar till välgörande ändamål).

Hör intervjun här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1431917

Först, jag kan förstå att en som politiker vill lugna medborgarna, få dem att känna att läget är under kontroll.
Men när en inte möter upp det som vårdpersonal vittnar om, inte möter upp oss i vården, inte visar att “jag vill lyssna, jag vill höra era rädslor, er verklighet, era förslag och lösningar”, då blir det bara floskler och verklighetsfrånvänt. Då slutar vi att lyssna och tro även om det kanske kan finnas klokskap däremellan.

Sedan, vad är det med journalister? Irene Svenonius och andra politiker konstaterar att det behövs sjuksköterskor för att öppna vårdplatser (vi vet dessutom att det saknas barnmorskor och att röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker är väsentliga för att diagnosticera och hålla igång flöden). Politikerna konstaterar att det är svårt att rekrytera. Jag väntar fortfarande på att någon journalist ska ställa följdfrågan: “Och hur tänker ni agera för att det ska bli lättare?” eller “Vilka åtgärder behövs för att rekrytera och behålla?” Varför blir inte politikerna svaret skyldiga?

Till sist, vi är inga hjältar. När Irene Svenonius kallar oss som “gör ett fantastiskt jobb varje dag” för hjältar så blir jag galen. VI ÄR INGA HJÄLTAR! Vi är vanliga människor, någons barn och mamma, någons vän och bror, frimärkssamlare och fritidsodlare, vinterbadare och vagabonder. Vi har alla valt ett arbete där vi får möjlighet att möta människor i olika skeden av livet där de är beroende av vår bedömning, kunskap och erfarenhet. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad och år. Hjältar förväntas offra sig själv och fortsätta trots alltför dåliga odds, tills de står ensamma kvar och antingen räddar världen eller går under med den.

Vi är inga hjältar. Vi är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Vi behöver god lön, goda villkor och god arbetsmiljö.

#intedinhjälte
/Emma Jonsson, styrelseledamot, sjuksköterska och barnmorska

När ses vi, Irene och Anna?

by

Jag har precis lyssnat på ett klipp från tv4 där Irene Lindblad och Akil Awad intervjuades. Irene har skrivit det uppmärksammade inlägget på facebook där hon berättar om hur hennes mamma fick vänta 13 timmar på akuten, trots remiss från närakut, med blodpropp i lungan. Irene beskriver hur ambulans efter ambulans kommer in, hur akutmottagningen blir fullare och fullare, hur personal snitslar mellan britsarna och står på knä på golvet för att kunna ta blodprover, allt medan hennes mamma får vänta trots att hon är prioriterad. Akil Awad har varit med och startat Stockholms sjukvårdsupprop som protest mot varslen inom sjukhusvården men också mot politikers svar att mer sjukvård ska hanteras i primärvård, utan att den i nuläget är tillräckligt tillgänglig eller har de resurser som behövs. Akil berättar hur han som läkare på intensiven tvingas välja vilka intensivvårdskrävande sjuka som INTE ska få intensivvård. Hur personal varje dag tvingas bryta mot den etiska kod deras yrken föreskriver och vilken etisk stress det innebär.

Sedan intervjuas finansregionrådet Irene Svenonius. Hon är på plats på Södersjukhuset. Inte för att träffa personal utan för att titta på nya lokaler.

Hennes svar består i stort sett av två delar. Det ena är att det behövs sjuksköterskor för att hålla vårdplatser öppna och vårdplatser behövs för flödet från akuten. HALLÅ!!!! JAAAAA, det är ju det vi har sagt så LÄÄÄÄNGE. AGERA på det då när det äntligen nått öronen. Det behövs villkor som gör att sjuksköterskor vill jobba i vården. Det handlar om lön, arbetstider och arbetsmiljö där vi är tillräckligt många.

Det andra i Irene Svenonius svar består i lokaler. SÖS-akutens problem kommer att lösa sig då de får nya lokaler. För då är lokalerna så stora att den vårdsökandes integritet säkras. Missförstå mig inte nu, integriteten är superviktig. Men patientsäkerheten då? Att vänta 13 timmar med blodproppar i lungorna? Att inte få intensivvård fast en borde? Jag tror att vi alla är överens om att om en måste välja mellan patientsäkerhet och integritetssäkerhet väljer vi det första. Och när den är säkrad måste vi naturligtvis säkra integriteten. Men integriteten blir liksom mindre viktig om en dör av proppen i lungan eller i bristen på intensivvård.

Se  intervjun här på Tv4 Efter fem: Irenes 83-åriga mamma väntade på akuten i över 13 timmar: ”Som Dantes inferno”

I morse (14 januari) intervjuades Anna Starbrink, hälso-och sjukvårdsregionråd i radio. Hennes lösning är att anställa sjuksköterskor. BRA! Men riktigt hur det skulle gå till framgick inte. Vi vet att det handlar om lön, arbetstider, arbetsmiljö och möjlighet att arbeta utifrån våra yrkens etiska koder. Anna vet det. Varför kunde Anna inte säga det?

Irene Svenonius, du ville träffa oss från Vårdförbundet i december, vi gav förslag på datum, du återkom aldrig. Kanske dags nu? Vi har massor av goda ideer om hur du och Anna kan attrahera sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor och därmed hålla igång flödet från akuten. Lyckas med det så kan vi sedan börja jobba med integriteten i de nya lokalerna.

I övrigt skulle det vara klädsamt med mer ödmjuka politiker, Anna och Irene, som vågade möta vårdpersonal och diskutera situationen i Stockholm på ett nyanserat och konstruktivt sätt. Ska det ens finnas personal framöver som vill jobba inom hälso- och sjukvård, såväl inom sjukhus- som primärvårdsansluten vård är det nödvändigt att lyssna aktivt och se professionerna som den del i lösningen som de är.

När ses vi, Irene och Anna?

/Emma Jonsson, styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Kvinnor som vårdar kvinnor

by

Vi kvinnor i vården…

Solmaz Dadgar,
Förtroendevald barnmorska

 

Nu vill vi storstrejka! Hur mycket mer ska vi situationen fejka?

Hur mkt mer behöver vi kvinnor skrika? Hur mkt mer ska ni oss svika?

Vi har arbeten som ibland är helt ohållbara, medan de i grunden är helt underbara.

 

Läkarna på förlossningen tjänar mindre än andra läkare,

säkert mindre än kassörer och vissa mäklare.

Oj, de råkar vara kvinnor som jobbar för kvinnor.

Vad spelar det för roll, bara ett jobb med massa mödomshinnor…

 

Vi har scheman som tar oss från våra barn och våra män,

och när vi missar mkt, är det ingen som tackar oss sen.

Arbetssituationen gör ibland att våra leg dinglar.

Det är som att vi på cirkuslinan vinglar.

 

Barnmorskor och uskor hinner inte äta mat.

När uskan vilar, klassas hon som lat.

Personalen tvingas att gå emot varandra,

När den dåliga sitsen egentligen beror på andra.

Folk sliter och vuxna kvinnor gråter,

det är så att man knappt ledningen förlåter.

Kvinnor går regelbundet i väggen,

det är nästan som man velat ha de där skäggen.

Vi tappar meningar och vi glömmer de där orden…

När vi sitter och äter vid middagsborden..

 

Politiker och chefer verkar ibland inte förstå,

att våra slitsamma dagar bara får oss att vilja gå.

Patienter och födande blir inget annat än lidande,

då personalen inte kan göra något, blir våra hjärtan bara svidande.

För övrigt vill vi ha mkt bättre löner,

detta får inte bara gå till våra söner.

För lite personal får alla att kortsiktligt må dåligt fysiskt,

när det fortsätter överlever man knappt psykiskt.

 

Satsa mer på personalen!

Köp oss en fruktkorg, istället för köp av annat och fix av lokalen.

När man är där uppe och ser ner på avdelningen, verkar allting bra.

Frågar man personalen, vill folk bara dra.

 

Jämför man oss med män är vår situation orättvis och ojämlik.

Lätt för politikern att se över detta, när han själv tjänar bra och är rik.

Ja, många vill strejka, och ja, det är samhällsfarligt.

Men det är upp till er nu att fortsätta med detta varligt!

 

Så, politikern! Ändra sitsen för oss kvinnor!

Gör nu något unikt och historiskt!

Helst något som inte råkar vara provisoriskt…

 

Solmaz Dadgar

Förtroendevald barnmorska

Det är något särskilt med biomedicinska analytiker!

by

Det är något särskilt mer er barnmorskor, händer det ofta att jag får höra. Ibland med betydelsen krävande, högljudda, platstagande och bestämda. Många gånger med betydelsen stolta, högljudda, värnande om kåren och bestämda.

I olika sammanhang har jag haft förmånen att träffa biomedicinska analytiker med olika inriktningar och från olika verksamhetsområden. En sak som slagit mig är den enorma yrkesstolthet många bär på. När jag lyssnar till era berättelser om era arbeten, på vilket sätt ni gör skillnad så blir jag så imponerad. Dels över hur ni kan förklara precis vad ni gör, dels över hur stolta ni är över vad ni gör. Att det är så tydligt hur det hänger ihop, hela kedjan från symptom till provtagning/undersökning, provsvar/analys till diagnos och behandling. Och hur riskabelt det är om det fallerar i den kedjan. Om den som analyserar bara läser av en apparat och inte förstår innebörden av det den läser av, eller utför undersökningen och låter det stanna vid det.

Det är tydligt att allmänhet, politiker och arbetsgivare, men tyvärr även kollegor inom vården, fortfarande inte har riktig koll på vilken livsviktig del i vårdkedjan biomedicinska analytiker är.

Jag skulle vilja säga till alla biomedicinska analytiker; –”Det är något särskilt med er biomedicinska analytiker”! Och jag menar det med betydelsen stolta, kunniga, värnande om professionen och livsviktiga. Framåt tänker jag att det även blir med betydelsen högljudda, bestämda och platstagande. Utifrån aspekten att många fler ska veta vad biomedicinska analytiker gör och vilken skillnad ni gör varje dag!

 

Reflekterat av Emma Jonsson, barnmorska/sjuksköterska

Och så var det det här med övertid…

by

Kollegor och medlemmar beskriver ofta för mig hur mycket övertid de arbetar, hur ofta det läggs ut listor med ”extrapass” på arbetsplatserna och hur ofta de får sms med förfrågningar om att komma in extra då det är bemanningskris.

Att ta ut övertid av arbetstagarna är en möjlighet som arbetsgivare enligt lag och kollektivavtal har, vid perioder av hög belastning. Dessa perioder ska vara oväntade och/eller begränsade. Ser arbetsgivaren att situationen kommer att bestå en längre tid ska denne vidta åtgärder så att övertid inte ska behöva beordras, till exempel genom att ta in extra personal eller prioritera bland arbetsuppgifterna.

I och med bristen på goda arbetsvillkor och löneutveckling, vilket bland annat lett till ett underskott på bemannade vårdplatser inom sjukvården, är det förståeligt att vi hellre ”bestämmer själv” när vi ska jobba extra och hur mycket vi vill öka vår månadsinkomst (eftersom arbetsgivarna i regel lägger alldeles för lite i budget för löneökningar). Alltså skriver vi upp oss på extrapasslistan.

Många av oss är extremt lojala mot kollegor och patienter och kommer in på övertid den där, egentligen lediga, lördagsmorgonen, eftersom det kan vara vi som står där ensamma nästa helg. Egentligen är vi för trötta men genom att ställa upp hoppas vi att någon annan ställer upp för oss nästa gång. Och det blir lite mer i lönekuvertet nästa månad vilket ju passar bra, eftersom vi planerar en resa så småningom (om vi nu får våra semesteransökningar beviljade…).

Och vi underhåller systemet, gör oss vana vid den högre summan på lönespecifikationen, den ständiga tröttheten, vi tänjer oss mer och mer.

Arbetsgivaren märker att vi tar de extra passen, att det inte är så svårt. När några pass på listan inte är bemannade kan det dyka upp en ”extrapassersättning” som extra morot, vi kanske också får höra att om vi inte löser passen så blir vi ”beordrade”. Ingen vill bli ”beordrad”, det är inget vidare att tvingas jobba när vi hade något annat planerat.

Men all övertid är beordrad övertid. Som en kollega brukar säga; om alla kan säga nej så är det frivilligt. Allt annat är beordrat… Och alla kan inte säga nej.

Till slut räknar arbetsgivaren med att vi alltid löser bemanningskrisen och det blir som för barnmorskorna som för några år sedan fick sina semestrar avbrutna eller flyttade. Arbetsdomstolen ansåg att eftersom barnmorskorna tidigare somrar tagit en massa extrapass och ställt upp så kunde arbetsgivaren förvänta sig att de skulle göra det även denna sommar. Och när barnmorskorna inte gjorde det så hade alltså arbetsgivaren rätt att flytta semestrarna.

Tänk om vi kunde sluta vara så lojala mot varandra och patienterna och säga nej. Ja, vi kan bli beordrade att arbeta ändå. Men väldigt få chefer gillar att tvinga någon som redan sagt nej att ändå jobba. Och tänk om vi kunde skriva avvikelser, eftersom det faktiskt är det onormala att arbeta övertid. Tänk om vi kunde ha övertidsuttag som en punkt i samverkan som kontinuerligt följs upp med ett gemensamt mål att ha tillräcklig bemanning, där övertid är något som är undantag snarare än, som idag, regel. Tänk om vi kunde vara lite mer lojala mot vår egen hälsa och strävan att hålla ett helt yrkesliv och därför säga nej till övertid. På det sättet ställer vi upp för kollegor och patienter i det längre perspektivet!

För vad signalerar vi när vi ställer upp för varandra hela tiden?

Vi underhåller och uppmuntrar ett system som gör oss sjuka och som gör så att arbetsgivaren kan fortsätta ducka för två av våra viktigaste villkorsfrågor; tillräcklig bemanning och tillräcklig lön. Det som vi hela tiden pratar om; att vi är för få, att vi inte har tillräcklig löneutveckling, att vi kräver förändring! Hur ska arbetsgivaren i alla led tvingas till förändring om vi hela tiden ställer upp?

Vi måste sluta att binda ris på egen rygg, vi måste sträcka på oss och säga nej. För vår skull, för våra kollegors skull, för våra nyexaminerade kollegors skull, för våra blivande kollegors skull, för patienternas skull, för förändringens skull.

Är det inte nog nu?

 

Emma Jonsson

Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

 

Men så var det det här med måltidsuppehåll…

by

Läs mitt inlägg med rätt glasögon på. Jag vill med den här texten uppmana till diskussion och eftertänksamhet. Jag har stor förståelse för dig som befinner
dig på en arbetsplats där arbetsbelastningen är alldeles för hög. Jag kan inte acceptera att det är och fortsätter att vara så utan jag kommer att kämpa vidare för bättre arbetsmiljö och ökade möjligheter till återhämtning.

Men så var det det här med måltidsuppehåll…

Jag träffar kollegor och medlemmar och vi pratar om hur tufft det är, hur mycket övertid vi jobbar, hur lite tid det finns för återhämtning, om hur andra arbetstidsmodeller borde införas. Hur sällan vi hinner ta rast och äta. Ofta kommer frågan om vad Vårdförbundet gör åt det. Vi pratar om det, om det nya arbetstidsavtalet som gäller för 24/7-verksamheter inom SLL, om hälsosamma arbetstider och schemaläggning, vad som är bra på kort och lång sikt enligt forskning och evidens. Och sedan kommer det här med måltidsuppehåll…

-”Vi har så hög arbetsbelastning och får nästan aldrig ut vår rast, vi vill ha måltidsuppehåll istället.”

-”Det blev så dåligt när Vårdförbundet tvingade oss att ta rast. Förut hade vi måltidsuppehåll, det var mycket bättre för då kunde vi gå hem tidigare.”

-”Vårdförbundet lyssnar inte på oss, vi vill ha kvar måltidsuppehållet. Nu behöver vi gå en mellantur i veckan för att lösa andra för lunch.”

-”Vi kan inte ha rast hos oss, för att vår verksamhet är så speciell, våra patienter är så sjuka.”

-”Jag kan inte ta rast för jag kan inte lämna den födande kvinnan.”

Vi klagar över att vi är utarbetade och så trötta att vi inte orkar något när vi kommer hem, vi ropar och gastar om att vi inte hinner äta och gå på toa och vi skriver i olika forum om hur ohälsosamma våra arbetstider är.

Och ändå… vill vi ha måltidsuppehåll i stället för rast?

Hur kan lösningen på problemen vara att ta bort rasten?

Jag blir så fascinerad. För vi lägger dessutom problemen på Vårdförbundet och inte på arbetsgivaren. Det är Vårdförbundets fel att arbetsgivaren inte leder och fördelar arbetet så att det går att utföra i linje med våra gemensamma avtal?! Och i de fall arbetsgivaren gör det och ser till att det finns rastavlösare, så är det inte bra för att jag får jobba 9-17.30 en dag i veckan?

Är alla våra verksamheter så speciella att det inte går att planera in rast? Jag har svårt att tro det. Om verksamheterna är så kritiska och patienterna så speciella, borde det verkligen vara viktigt med rast för att behålla skärpa och fokus hos medarbetarna. Och när arbetsbelastningen är så hög att det är svårt att få ut sin rast är väl knappast lösningen att ta bort rasten?

Eller är det att få gå hem tidigare vi är ute efter? Att det är så jobbigt på jobbet att vi vill hem så fort det går? Då är det ju arbetsbelastningen som måste ses över. Och den födande kvinnan, det är ju konstigt om hon alltid krystar just när det är tid för rast. För det är väl inte så att jag tror att det är just mig hon behöver hela förlossningen? Vi har väl stöttat henne till att tro på sig själv och sin kraft att föda och att den kraften inte är bunden till en enskild person?

Vårt kollektivavtal är så snillrikt skrivet att det står att vi får övertid om vi inte har möjlighet att ta ut vår rast. Skulle det verkligen vara omöjligt att ta sin rast för att kvinnan krystar, det blir hjärtlarm, flera patienter kommer in samtidigt eller någon ligger och skriker av smärta eller ångest, så kan vi skjuta på rasten och bli ersatta för det. Vi skriver upp det som övertid och får ersättning i tid eller pengar. Så länge vi har rast inskrivet i schemat, har vi rätt att ta ut den och arbetsgivaren är skyldig att leda och fördela verksamheten så att det är möjligt. Så länge vi har rast kan vi klaga om vi inte får ut den. Måltidsuppehåll är just vad det låter som; ett uppehåll i arbetet för att äta något när arbetet så tillåter. Tillåter det inte så blir det ingen mat och vi har just inte så mycket att säga om det.

Arbetsmiljöavvikelser som redskap för förändring

Vi jämför oss gärna med andra yrkesgrupper när det gäller arbetstider och lön. Det är inte så många andra grupper som skulle acceptera att under en 8-timmars arbetsdag inte ha rast. Varför ska vi göra det? –”Men vi får ju nästan aldrig ut vår rast, det är för mycket att göra!” Så kan det vara, men blir det mindre att göra om vi tar bort rasten? Att byta rasten mot måltidsuppehåll hjälper… vilka? På vilket sätt?

Skriv upp varenda utebliven rast. Skriver var och en av oss dessutom en arbetsmiljöavvikelse per vecka när vi inte har fått rast, kommer arbetsgivaren att behöva göra något. Är vi 15 stycken på arbetsplatsen så ligger det efter tre veckor 45 arbetsmiljöavvikelser hos chefen.

De flesta av våra arbetsgivare vill att vi tar rast. De vet att det är viktigt för hälsan både kort- och långsiktigt. Det finns massor av olika åtgärder som måste till för att vi som medarbetare ska få den återhämning vi behöver. Detta måste fack och arbetsgivare diskutera, förhandla och avtala om. Men måltidsuppehåll är inte en av de åtgärderna.

 

Emma Jonsson

Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

 

Att gå isär, hur gör det oss starkare?

by

Det finns nästan alltid anledning att utvärdera och se över om något behöver förändras. Ibland behövs nya tag och nya angreppssätt, att ”tänka utanför boxen”. Tid för rannsakan.

För mig som barnmorska, sjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet har den senaste perioden bjudit på mycket av just detta. Barnmorskeförbundet tog på sin årsstämma för några veckor sedan enhälligt beslut om att fortsätta utreda frågan om att bilda eget fackförbund.

För mig som är medlem i bägge förbunden har det inneburit mycket tänkande, funderande och lyssnande. Det har för mig alltid varit självklart att vara medlem i både Vårdförbundet och Barnmorskeförbundet. De har kompletterat varandra och gett mig delvis samma och delvis olika saker. De har bildat en helhet. Hur blir det nu? Var hör jag hemma? Vilket förbund tillvaratar mina intressen och behov på bästa sätt? Vad behöver jag i mitt arbetsliv och i mina professioner som sjuksköterska och barnmorska?

Lösningen som inte löser några problem

Barnmorskor har skrikit länge nu. Många känner att det inte händer så mycket och att åtgärder borde gjorts igår. Det görs för lite för sent. Det tycker barnmorskor i Barnmorskeförbundet och det tycker barnmorskor i Vårdförbundet. Det tycker också sjuksköterskor och andra som befinner sig i lika pressade verksamheter.

Jag läser i bloggar och i forum för barnmorskor på sociala medier om att ”det är något som skaver” och ”äntligen”. Och jag tänker att visserligen är det något som skaver och det är hur beslutsfattare och verksamhetsledare står handfallna inför hur de ska lösa krisen i sjukvården (som de också debatterar huruvida den finns eller inte). Hur tagna på sängen de verkar vara fast så många skrikit och larmat så länge. Hur mycket filter det verkar finnas mellan vårdpersonal och de som tar beslut om vården. Men äntligen? Jag förstår inte.

Vi måste ena oss för framgång

För mig vill inte Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet olika saker. Vi vill båda se förändring och vi vill vara med att driva den förändringen. Vi har lite olika plattformar att verka från och jag ser det som en enorm styrka att vi gör det tillsammans. Blir någon starkare av att förlora en plattform?

I september stod jag som förtroendevald barnmorska för Vårdförbundet på Sergels torg och talade under manifestationen Slut på rean- en annan vård är möjlig. Jag avslutade med:

”Vården måste styras om så att:

  • Där finns en god arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning och tid för återhämtning för erfarna och oerfarna och där kompetens, erfarenhet och ansvar avspeglar sig i både månadslön och livslön.
  • Där transparens och närvarande ledarskap genomsyrar organisationen. En organisation som baserar sin verksamhet på forskning och evidens och där barnmorskor finns med i rådgivande och beslutande organ.
  • Där vården är personcentrerad och de födandes berättelse ges plats och vikt. Då skapas utrymme för differentiering och verkliga vårdval.
  • Där varje födande har en barnmorska och där en barnmorska har en födande.”

Jag kan inte tro att vi påverkar dessa saker bättre genom att splittras, snarare att det är viktigare än någonsin att vi driver en gemensam agenda. Men som jag inledde med finns det anledning att se inåt vår organisation; vad gör vi, vad gör vi inte, vad gör vi som vi inte borde göra och vad borde vi göra som vi inte gör? Tid för rannsakan helt enkelt.

Därför är jag glad över att läsa alla de motioner och nomineringar som kommit in inför Vårdförbundets kongress i vår. Där finns alla möjligheter till rannsakan, påverkan och förnyelse. Vårdförbundet (och Barnmorskeförbundet!) är inte starkare än sina medlemmar. Tycker du något, var med och påverka, engagera dig!

Emma Jonsson
Sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.