På plats för att vara barnmorska på planerade kejsarsnitt. Många akuta händelser samtidigt gör att planeringen får ändras, personal och de blivande föräldrarna får nya besked, några får föda tidigare än förväntat, andra senare. Strikt medicinsk prioritering råder men alla gör verkligen sitt yttersta för att det ändå ska råda ett behärskat lugn där alla, inklusive de blivande föräldrarna, ska känna sig delaktiga och förstå de beslut som tas. Känner mig stolt över det samarbete som sker och den vård som kan ges. Tänker också att det är tur att det finns kollegor med mer rutin i de här lokalerna med just de här tillvägagångsätten, än jag och att de finns att fråga och resonera med. Det är tur att jag har tillräckligt med rutin för att våga fråga när jag inte hittar i lokaler jag inte varit särskilt många gånger i, som när jag ska köra blodgaserna…
Och då var det här med TUR… För ordet tur nämns i flera av de samtal jag har med kollegor, medlemmar och förtroendevalda. ”Det var tur att en kunde stanna kvar”, ” det var tur att chefen inte hunnit gå hem”, ”det var tur att det var jag som tog emot och inte någon med mindre erfarenhet”, ”det var tur att hen hann gå färdigt sin inskolning”, ”det är tur att vi är så jävla bra här så vi kunde hantera det här”, ”det var tur att patienten inte hann gå hem”, ” det var tur att vi hann se det innan patienten skickades vidare”.
Har vi alltså en sjukvård som baseras på tur? Det låter onekligen så???
Eller är det bara ett sätt att uttrycka sig? När en inte riktigt haft tid, eller det inte finns inbyggt i organisationen, att reflektera över det som händer.
Vi som legitimerade professioner har att följa vetenskap och evidens. När vi inte riktigt hinner det eller känner att här skulle behöva göras mer eller på ett annat sätt för att den här personen ska ha förutsättningar att ha så god hälsa som möjligt, så krockar det. När vi ska lita på att turen står oss bi i vår yrkesutövning, där vår legitimation dessutom kan dras in, blir det för mycket för många av oss. Vi känner att patientsäkerheten är hotad. Ledningen som fått höra att det ”gått bra” (det gjorde ju det, som tur var!) säger att patientsäkerheten inte är hotad. Hur kommer det sig att vi ser så olika på det? Ibland är det som att ju mer vi pratar om det, desto längre ifrån varandra kommer vi. Hur kan vi komma till ett läge där vi helt prestigelöst kan diskutera det här? Vad är patientsäker vård här? Vad har vi för system som kontrollerar det? Vilka resurser finns för att tillgodose patientsäker vård och hur säkerställs de? Hur förhåller vi oss till varandra när vi pratar om och diskuterar patientsäkerhet? Hur försöker vi förstå?
Att ta ett större ansvar än vanligt kan vara utvecklande, att känna: ”tur att vi grejade det här” är ok. Men det behöver finnas tid för reflektion, utvärdering, konsekvenstänk och mentorskap. Det behövs ett analysarbete innan automatsvaret ”patientsäkerheten är inte hotad” kommer. Varför uttrycker personen att patientsäkerheten är hotad? Vad föranleder det? På vilket sätt upplever personen det? Hur kommer det sig att det upplevs på det viset när patientenkäterna ändå visar på rätt bra nöjdhet (vi bemöts ju ofta med det; att patienterna är nöjda)?
Hur går vi vidare när vi är så jävla bra på att ständigt hantera oväntade och väldigt belastande situationer, springer fortare för att hinna med, kompenserar för kollegor som slutar och kompenserar ett system genom att betala med oss själva? Det är tur att arbetsgivaren har oss.
Vill du lita på turen-köp en lott (kan vi hoppas på en högvinst in i budgetarbetet?).
Nej, lägg inte pengarna på lotter, börja jobba systematiskt med arbetsmiljö, bemanning och kompetensförsörjning. Då kanske vi så småningom kan minska glappet mellan upplevelserna om patientsäkerheten och lita på att det är vetenskap, evidens och systematik som ligger bakom att ”vi grejar det”.
Emma Jonsson, Leg barnmorska, Vice ordförande avdelning Stockholm
I olika sammanhang har jag haft förmånen att träffa biomedicinska analytiker med olika inriktningar och från olika verksamhetsområden. En sak som slagit mig är den enorma yrkesstolthet många bär på. När jag lyssnar till era berättelser om era arbeten, på vilket sätt ni gör skillnad så blir jag så imponerad. Dels över hur ni kan förklara precis vad ni gör, dels över hur stolta ni är över vad ni gör. Att det är så tydligt hur det hänger ihop, hela kedjan från symptom till provtagning/undersökning, provsvar/analys till diagnos och behandling. Och hur riskabelt det är om det fallerar i den kedjan. Om den som analyserar bara läser av en apparat och inte förstår innebörden av det den läser av, eller utför undersökningen och låter det stanna vid det.
Jag skulle vilja säga till alla biomedicinska analytiker; –”Det är något särskilt med er biomedicinska analytiker”! Och jag menar det med betydelsen stolta, kunniga, värnande om professionen och livsviktiga. Framåt tänker jag att det även blir med betydelsen högljudda, bestämda och platstagande. Utifrån aspekten att många fler ska veta vad biomedicinska analytiker gör och vilken skillnad ni gör varje dag!