Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Och så var det det här med övertid…

av

Kollegor och medlemmar beskriver ofta för mig hur mycket övertid de arbetar, hur ofta det läggs ut listor med ”extrapass” på arbetsplatserna och hur ofta de får sms med förfrågningar om att komma in extra då det är bemanningskris.

Att ta ut övertid av arbetstagarna är en möjlighet som arbetsgivare enligt lag och kollektivavtal har, vid perioder av hög belastning. Dessa perioder ska vara oväntade och/eller begränsade. Ser arbetsgivaren att situationen kommer att bestå en längre tid ska denne vidta åtgärder så att övertid inte ska behöva beordras, till exempel genom att ta in extra personal eller prioritera bland arbetsuppgifterna.

I och med bristen på goda arbetsvillkor och löneutveckling, vilket bland annat lett till ett underskott på bemannade vårdplatser inom sjukvården, är det förståeligt att vi hellre ”bestämmer själv” när vi ska jobba extra och hur mycket vi vill öka vår månadsinkomst (eftersom arbetsgivarna i regel lägger alldeles för lite i budget för löneökningar). Alltså skriver vi upp oss på extrapasslistan.

Många av oss är extremt lojala mot kollegor och patienter och kommer in på övertid den där, egentligen lediga, lördagsmorgonen, eftersom det kan vara vi som står där ensamma nästa helg. Egentligen är vi för trötta men genom att ställa upp hoppas vi att någon annan ställer upp för oss nästa gång. Och det blir lite mer i lönekuvertet nästa månad vilket ju passar bra, eftersom vi planerar en resa så småningom (om vi nu får våra semesteransökningar beviljade…).

Och vi underhåller systemet, gör oss vana vid den högre summan på lönespecifikationen, den ständiga tröttheten, vi tänjer oss mer och mer.

Arbetsgivaren märker att vi tar de extra passen, att det inte är så svårt. När några pass på listan inte är bemannade kan det dyka upp en ”extrapassersättning” som extra morot, vi kanske också får höra att om vi inte löser passen så blir vi ”beordrade”. Ingen vill bli ”beordrad”, det är inget vidare att tvingas jobba när vi hade något annat planerat.

Men all övertid är beordrad övertid. Som en kollega brukar säga; om alla kan säga nej så är det frivilligt. Allt annat är beordrat… Och alla kan inte säga nej.

Till slut räknar arbetsgivaren med att vi alltid löser bemanningskrisen och det blir som för barnmorskorna som för några år sedan fick sina semestrar avbrutna eller flyttade. Arbetsdomstolen ansåg att eftersom barnmorskorna tidigare somrar tagit en massa extrapass och ställt upp så kunde arbetsgivaren förvänta sig att de skulle göra det även denna sommar. Och när barnmorskorna inte gjorde det så hade alltså arbetsgivaren rätt att flytta semestrarna.

Tänk om vi kunde sluta vara så lojala mot varandra och patienterna och säga nej. Ja, vi kan bli beordrade att arbeta ändå. Men väldigt få chefer gillar att tvinga någon som redan sagt nej att ändå jobba. Och tänk om vi kunde skriva avvikelser, eftersom det faktiskt är det onormala att arbeta övertid. Tänk om vi kunde ha övertidsuttag som en punkt i samverkan som kontinuerligt följs upp med ett gemensamt mål att ha tillräcklig bemanning, där övertid är något som är undantag snarare än, som idag, regel. Tänk om vi kunde vara lite mer lojala mot vår egen hälsa och strävan att hålla ett helt yrkesliv och därför säga nej till övertid. På det sättet ställer vi upp för kollegor och patienter i det längre perspektivet!

För vad signalerar vi när vi ställer upp för varandra hela tiden?

Vi underhåller och uppmuntrar ett system som gör oss sjuka och som gör så att arbetsgivaren kan fortsätta ducka för två av våra viktigaste villkorsfrågor; tillräcklig bemanning och tillräcklig lön. Det som vi hela tiden pratar om; att vi är för få, att vi inte har tillräcklig löneutveckling, att vi kräver förändring! Hur ska arbetsgivaren i alla led tvingas till förändring om vi hela tiden ställer upp?

Vi måste sluta att binda ris på egen rygg, vi måste sträcka på oss och säga nej. För vår skull, för våra kollegors skull, för våra nyexaminerade kollegors skull, för våra blivande kollegors skull, för patienternas skull, för förändringens skull.

Är det inte nog nu?

 

Emma Jonsson

Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

 

Men så var det det här med måltidsuppehåll…

av

Läs mitt inlägg med rätt glasögon på. Jag vill med den här texten uppmana till diskussion och eftertänksamhet. Jag har stor förståelse för dig som befinner
dig på en arbetsplats där arbetsbelastningen är alldeles för hög. Jag kan inte acceptera att det är och fortsätter att vara så utan jag kommer att kämpa vidare för bättre arbetsmiljö och ökade möjligheter till återhämtning.

Men så var det det här med måltidsuppehåll…

Jag träffar kollegor och medlemmar och vi pratar om hur tufft det är, hur mycket övertid vi jobbar, hur lite tid det finns för återhämtning, om hur andra arbetstidsmodeller borde införas. Hur sällan vi hinner ta rast och äta. Ofta kommer frågan om vad Vårdförbundet gör åt det. Vi pratar om det, om det nya arbetstidsavtalet som gäller för 24/7-verksamheter inom SLL, om hälsosamma arbetstider och schemaläggning, vad som är bra på kort och lång sikt enligt forskning och evidens. Och sedan kommer det här med måltidsuppehåll…

-”Vi har så hög arbetsbelastning och får nästan aldrig ut vår rast, vi vill ha måltidsuppehåll istället.”

-”Det blev så dåligt när Vårdförbundet tvingade oss att ta rast. Förut hade vi måltidsuppehåll, det var mycket bättre för då kunde vi gå hem tidigare.”

-”Vårdförbundet lyssnar inte på oss, vi vill ha kvar måltidsuppehållet. Nu behöver vi gå en mellantur i veckan för att lösa andra för lunch.”

-”Vi kan inte ha rast hos oss, för att vår verksamhet är så speciell, våra patienter är så sjuka.”

-”Jag kan inte ta rast för jag kan inte lämna den födande kvinnan.”

Vi klagar över att vi är utarbetade och så trötta att vi inte orkar något när vi kommer hem, vi ropar och gastar om att vi inte hinner äta och gå på toa och vi skriver i olika forum om hur ohälsosamma våra arbetstider är.

Och ändå… vill vi ha måltidsuppehåll i stället för rast?

Hur kan lösningen på problemen vara att ta bort rasten?

Jag blir så fascinerad. För vi lägger dessutom problemen på Vårdförbundet och inte på arbetsgivaren. Det är Vårdförbundets fel att arbetsgivaren inte leder och fördelar arbetet så att det går att utföra i linje med våra gemensamma avtal?! Och i de fall arbetsgivaren gör det och ser till att det finns rastavlösare, så är det inte bra för att jag får jobba 9-17.30 en dag i veckan?

Är alla våra verksamheter så speciella att det inte går att planera in rast? Jag har svårt att tro det. Om verksamheterna är så kritiska och patienterna så speciella, borde det verkligen vara viktigt med rast för att behålla skärpa och fokus hos medarbetarna. Och när arbetsbelastningen är så hög att det är svårt att få ut sin rast är väl knappast lösningen att ta bort rasten?

Eller är det att få gå hem tidigare vi är ute efter? Att det är så jobbigt på jobbet att vi vill hem så fort det går? Då är det ju arbetsbelastningen som måste ses över. Och den födande kvinnan, det är ju konstigt om hon alltid krystar just när det är tid för rast. För det är väl inte så att jag tror att det är just mig hon behöver hela förlossningen? Vi har väl stöttat henne till att tro på sig själv och sin kraft att föda och att den kraften inte är bunden till en enskild person?

Vårt kollektivavtal är så snillrikt skrivet att det står att vi får övertid om vi inte har möjlighet att ta ut vår rast. Skulle det verkligen vara omöjligt att ta sin rast för att kvinnan krystar, det blir hjärtlarm, flera patienter kommer in samtidigt eller någon ligger och skriker av smärta eller ångest, så kan vi skjuta på rasten och bli ersatta för det. Vi skriver upp det som övertid och får ersättning i tid eller pengar. Så länge vi har rast inskrivet i schemat, har vi rätt att ta ut den och arbetsgivaren är skyldig att leda och fördela verksamheten så att det är möjligt. Så länge vi har rast kan vi klaga om vi inte får ut den. Måltidsuppehåll är just vad det låter som; ett uppehåll i arbetet för att äta något när arbetet så tillåter. Tillåter det inte så blir det ingen mat och vi har just inte så mycket att säga om det.

Arbetsmiljöavvikelser som redskap för förändring

Vi jämför oss gärna med andra yrkesgrupper när det gäller arbetstider och lön. Det är inte så många andra grupper som skulle acceptera att under en 8-timmars arbetsdag inte ha rast. Varför ska vi göra det? –”Men vi får ju nästan aldrig ut vår rast, det är för mycket att göra!” Så kan det vara, men blir det mindre att göra om vi tar bort rasten? Att byta rasten mot måltidsuppehåll hjälper… vilka? På vilket sätt?

Skriv upp varenda utebliven rast. Skriver var och en av oss dessutom en arbetsmiljöavvikelse per vecka när vi inte har fått rast, kommer arbetsgivaren att behöva göra något. Är vi 15 stycken på arbetsplatsen så ligger det efter tre veckor 45 arbetsmiljöavvikelser hos chefen.

De flesta av våra arbetsgivare vill att vi tar rast. De vet att det är viktigt för hälsan både kort- och långsiktigt. Det finns massor av olika åtgärder som måste till för att vi som medarbetare ska få den återhämning vi behöver. Detta måste fack och arbetsgivare diskutera, förhandla och avtala om. Men måltidsuppehåll är inte en av de åtgärderna.

 

Emma Jonsson

Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

 

Att gå isär, hur gör det oss starkare?

av

Det finns nästan alltid anledning att utvärdera och se över om något behöver förändras. Ibland behövs nya tag och nya angreppssätt, att ”tänka utanför boxen”. Tid för rannsakan.

För mig som barnmorska, sjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet har den senaste perioden bjudit på mycket av just detta. Barnmorskeförbundet tog på sin årsstämma för några veckor sedan enhälligt beslut om att fortsätta utreda frågan om att bilda eget fackförbund.

För mig som är medlem i bägge förbunden har det inneburit mycket tänkande, funderande och lyssnande. Det har för mig alltid varit självklart att vara medlem i både Vårdförbundet och Barnmorskeförbundet. De har kompletterat varandra och gett mig delvis samma och delvis olika saker. De har bildat en helhet. Hur blir det nu? Var hör jag hemma? Vilket förbund tillvaratar mina intressen och behov på bästa sätt? Vad behöver jag i mitt arbetsliv och i mina professioner som sjuksköterska och barnmorska?

Lösningen som inte löser några problem

Barnmorskor har skrikit länge nu. Många känner att det inte händer så mycket och att åtgärder borde gjorts igår. Det görs för lite för sent. Det tycker barnmorskor i Barnmorskeförbundet och det tycker barnmorskor i Vårdförbundet. Det tycker också sjuksköterskor och andra som befinner sig i lika pressade verksamheter.

Jag läser i bloggar och i forum för barnmorskor på sociala medier om att ”det är något som skaver” och ”äntligen”. Och jag tänker att visserligen är det något som skaver och det är hur beslutsfattare och verksamhetsledare står handfallna inför hur de ska lösa krisen i sjukvården (som de också debatterar huruvida den finns eller inte). Hur tagna på sängen de verkar vara fast så många skrikit och larmat så länge. Hur mycket filter det verkar finnas mellan vårdpersonal och de som tar beslut om vården. Men äntligen? Jag förstår inte.

Vi måste ena oss för framgång

För mig vill inte Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet olika saker. Vi vill båda se förändring och vi vill vara med att driva den förändringen. Vi har lite olika plattformar att verka från och jag ser det som en enorm styrka att vi gör det tillsammans. Blir någon starkare av att förlora en plattform?

I september stod jag som förtroendevald barnmorska för Vårdförbundet på Sergels torg och talade under manifestationen Slut på rean- en annan vård är möjlig. Jag avslutade med:

”Vården måste styras om så att:

  • Där finns en god arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning och tid för återhämtning för erfarna och oerfarna och där kompetens, erfarenhet och ansvar avspeglar sig i både månadslön och livslön.
  • Där transparens och närvarande ledarskap genomsyrar organisationen. En organisation som baserar sin verksamhet på forskning och evidens och där barnmorskor finns med i rådgivande och beslutande organ.
  • Där vården är personcentrerad och de födandes berättelse ges plats och vikt. Då skapas utrymme för differentiering och verkliga vårdval.
  • Där varje födande har en barnmorska och där en barnmorska har en födande.”

Jag kan inte tro att vi påverkar dessa saker bättre genom att splittras, snarare att det är viktigare än någonsin att vi driver en gemensam agenda. Men som jag inledde med finns det anledning att se inåt vår organisation; vad gör vi, vad gör vi inte, vad gör vi som vi inte borde göra och vad borde vi göra som vi inte gör? Tid för rannsakan helt enkelt.

Därför är jag glad över att läsa alla de motioner och nomineringar som kommit in inför Vårdförbundets kongress i vår. Där finns alla möjligheter till rannsakan, påverkan och förnyelse. Vårdförbundet (och Barnmorskeförbundet!) är inte starkare än sina medlemmar. Tycker du något, var med och påverka, engagera dig!

Emma Jonsson
Sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.