Att överleva en strejk

Ska jag sammanfatta så blir det så här: Vår strejk gick bra. Ingen blev hemlös, ingen blev avrättad, ingen tvingades fly landet. Nådde vi hela vägen fram, nej verkligen inte MEN vi tog många viktiga steg. Och vet ni vad, jag vet att vi kommer gå segrande ur detta och jag tror vi kommer hamna i historieböckerna.

Sörj inte, organisera er!

Under våren och sommaren har jag tillsammans med flera eminenta kollegor haft uppdraget att ägna mig åt konfliktarbete, utbildning och aktivism. Vi kanske sågs i någon digital utbildning eller på demonstration? Under den period tänkte jag på Vårdförbundet jämt, det sista jag tänkte på innan jag somnade, det första jag tänkte på när jag vaknande och med få undantag, drömde jag om Vårdförbundet varje natt, april till juni. Som ni förstår så snurrade det till sig lite i mitt huvud.

Jag fick nämligen en bok om historiska strejker. Jag läste om 1880talets London när kvinnliga arbetare på Tändsticksfabriken Bryant & May som utan egentlig facklig organisation, utan strejkkassa och med noll status i samhället fick till reformer som högre lön och att inte kunna utkrävas på böter för smutsiga fötter. Fighten förd av en 14årig tjej vid namn Mary Driscoll. Ja, tänkte jag, hur svårt kan det vara det där med strejk egentligen. Jag såg framför mig hur våra strejkande medlemmar drog gata upp och ner barfota men fyllda av en nyfunnen stolthet och en inspiration för andra fackförbund som gladeligen också började strejka. Vind i seglen, det här kunde bara gå bra.

Sedan, i boken om strejk, följde flera sorgliga historier om strejker som inte gått vägen. Här stod att läsa om arbetsgivaren som svarat med lockout och slängt ut barnfamiljer från tjänstebostäderna, rätt ut i snön. Bekymmersamt, tänkte jag, men kanske kunde vi husera medlemmar med familjer i Vårdförbundets Hus? Funderade ett tag på hur moraliskt felaktigt det egentligen var att agera som man gjort med svartfötterna i Mackmyra. Strejkbrytarna där hade kunnat finna sina namn publicerade i Arbetarbladet, i dödsrunor! Sen stod det om svartlistade strejkledare som ingen annan utväg hade än att ta båten till Amerika. Jag såg framför mig hur mina söner stod på kajen med tårar i ögonen, mössan i hand, vinkandes till sin mor som var tvungen att fly landet. Sen kanske jag hade lyssnat för mycket på Joe Hill också. Den svenskfödda sångaren som for till Amerika och skrev trallvänliga hit-låtar som spred budskap om att stå upp för arbetarna, solidaritet och kamp mot orättvisor. För honom gick det toppen tills han blev arkebuserad. Ett så kallat justitiemord, man vill bli av med honom eftersom han lyckades uppvigla och förena massorna mot fabriksägarna. Han dömdes för mord trots att han var oskyldig och blev avrättad. Jösses tänkte jag, hur ska vi se till att våra förtroendevalda inte hamnar i den besvärliga situationen?

Lika lättade som vi ska vara för att strejken inte inneburit hemlöshet, landsflykt eller avrättning, lika hungriga ska vi vara att fortsätta denna kamp.

Sörj inte, organiserar er! Var Joe Hills sista hälsning som sedan blivit ett välkänt begrepp i fackliga sammanhang. Det finns ett Joe Hill museum i Gävle, dit jag har tvingat med mig yngre släktingar som snabbt utnämnde det till Världens Tråkigaste Museum. Och där någonstans skingrades orosmolnen på min strejkhimmel. Dessa skeenden tog plats på 1900tals början, de var nu museiföremål och historiska tillbakablickar. Och även vår strejk kommer bli historisk. Lika lättade som vi ska vara för att strejken inte inneburit hemlöshet, landsflykt eller avrättning, lika hungriga ska vi vara att fortsätta denna kamp. För vi har rätt, arbetstidsmåttet är förlegat och det är väl klart som korvspad att om det ska bli någon ordning på torpet, ja då får vi väl göra det själva! Och det är anledning till att jag vet att vi lyckas i slutändan; För det är vi i Vårdförbundet som ska göra det. Det jag har sett när vi träffats på möten och utbildningar är att vi är som gjorda för detta. Vårdförbundets medlemmar är inlyssnande, med stort tålamod, med förmåga att snabbt ställa om och fatta beslut trots knapphändig information. Lojala med gruppen, lagspelare med stor empati och solidaritet. Som enad grupp är vi livsfarliga och nu vet arbetsgivaren det. Kampen fortsätter.