Sagan om den dysfunktionella vårdfamiljen

Det var en gång en högst ordinär familj som bodde i en högst ordinär ort i Sverige. Familjen bestod av mamma, pappa och två barn (ja, det hade lika bra kunnat vara mamma, mamma och barn, pappa, pappa och barn eller någon helt annan familjekonstellation, men just detta är inte det centrala i den här sagan). Familjen bodde i ett radhus och det fungerade ganska bra… utåt sett.

Mamma Region och pappa Kommun hade varit tillsammans ett tag och tyckte familjelivet fungerade bra. Med några års mellanrum var det familjemöten för att sätta spelreglerna för familjen. Det brukade fungera relativt smärtfritt (förutom den där gången 2008 när dottern i familjen, Vera-Frida, slutade göra hushållssysslor om hon inte fick högre veckopeng). Den här gången ville Vera-Frida att hon skulle utföra hushållssysslorna lite mindre tid varje vecka för att även hinna träffa sina kompisar och göra roliga saker.

5-åriga SaKaRias satte sig på tvären och menade på att om inte Vera-Frida struntade i att umgås med sina kompisar och istället diskade och dammsög så skulle ingen göra det och huset skulle förfalla. Vera-Frida menade att familjeplaneringen var undermålig som tvingade Vera-Frida att vara hemma och utföra hushållssysslor mer än vanligt. Vera-Frida satte ner foten och sa “då slutar jag att göra hushållssysslor mer än alla andra tonåringar gör och så får du lösa det på något annat sätt”.

Mamma Region och pappa Kommun kände hur svetten lackade och började bli nervösa över hur deras, utåt sett, perfekta hem skulle framstå om inte hushållssysslorna sköttes. Vem skulle göra det om inte Vera-Frida? Visst kunde man hyra in hemhjälp men det är dyrt! Mamma Region och pappa Kommun sa till Vera-Frida att hon inte får låta bli hushållssysslorna för om hon gör det skulle det bli misär och hälsovådligt. Vera-Frida bara ryckte på axlarna och sa “det är inte mitt problem, jag gör det jag hinner på den tid jag har men inte mer än så”.

SaKaRias var så arg så det ångade ur öronen på honom och han blev högröd i ansiktet. SaKaRias stampade i marken och sa “ta dig samman och kom överens! Om du städar så lovar jag att du får extra lördagsgodis!”. Mamma Region och pappa Kommun backade långsamt ut ur rummet och stängde dörren och sa till varandra “ungarna får lösa det där själva…!”. När SaKaRias satt med armarna i kors och bara blängde på Vera-Frida så kom deras kusiner från medlingsinstitutet för att försöka få syskonen att åter prata med varandra. Vera-Frida var beredd att prata men SaKaRias fortsatte tjura och höll fast vid att extra lördagsgodis var den ENDA lösningen som fanns i hela vida världen. Kusinerna fick åka hem och Vera-Frida gick och träffade sina kompisar.

Det blev dammigare och dammigare i huset och diskhögen blev större och större. Vera-Frida dammsög och diskade undan allteftersom men hon hann inte med allt och grannarna började nu förstå att det perfekta hemmet kanske inte var så perfekt trots allt. Vera-Frida försökte samtala med sin bror för att hitta en lösning men SaKaRias sa bara surt “jag har faktiskt inget mandat att förhandla det här”.

Vera-Frida blev förvirrad och undrade om hon hade något annat syskon som hon inte kände till som fått mandat av mamma Region, pappa Kommun och mormor Staten att förhandla men Vera-Frida hade inget annat syskon.

Vera-Frida ringde då till mamma Region, pappa Kommun och mormor Staten och sa “SaKaRias har sagt att han inte har mandat att förhandla så nu får ni faktiskt ge honom det. Om två veckor strejkar jag och slutar att städa helt så får ni lösa det på något annat sätt. Tack och hej”.

Här kunde man hoppas på att vi skulle ha ett slut på sagan om den dysfunktionella vårdfamiljen men tyvärr. Vi vet inte om de kommer leva lyckliga i alla sina dagar. Vi får helt enkelt vänta på att 5-åriga SaKaRias växer upp och börjar bete sig mer vuxet. Då kanske vi får ett lyckligt slut. Men än så länge;

Snipp snapp snut, så var sagan… slut?

Linus Törneberg

Förtroendevald och skyddsombud Vårdförbundet Stockholm


Kommentarer

  1. Mycket bra skrivet! Just så känns det just nu. Region Uppsala har till och med begärt förhandling om samhällsfara!!! Som om det är Vårdförbundets fel att jobbet inte hinner göras för att vi inte jobbar mer än det vi är anställda att göra! Det är ju Region Uppsalas fel för att de inte har tillräckligt många anställda för att kunna utföra det uppdrag de har. SUCK!

  2. Jag vill se den i tryck, illustrerad av Jan Stenmark, och utdelad till alla småbarnsfamiljer gratis!
    Dagens dagisbarn är morgondagens beslutsfattare…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

När du skriver en kommentar så godkänner du att dina personuppgifter hanteras enligt vår personuppgiftspolicy.

Till allmänheten: Nu behöver vi ert stöd!

Det är allvar nu. Sjukvården måste räddas. Alldeles för länge har sjukvården burits upp av att våra medlemmar arbetat övertid och ställt upp för att få sjukvården att fungera, trots ohållbara arbetstider och scheman. Nu går det inte längre. Nu behöver vi ditt stöd. #RäddaVården

Så vill vi rädda sjukvården