Att underhålla ett sjukt vårdsystem är dyrt för alla!

Kontentan är att vården blöder, våra kollegor arbetar övertid som aldrig förr för att få till minimibemanning på varje pass och vi hyrpersonal är endast plåster på såren.

Angående artikeln i DN som publicerades i måndags anser jag att vissa komplement behöver göras för att få till en mer nyanserad bild, så här kommer de:
Först och främst; Hur blev den viktigaste frågan i artikeln vad vi inom bemanning kostar regionen och samhället? Hur är inte den viktigaste frågan huruvida man idag kan få den vård man behöver, när man behöver den? I Sverige. 2023. Vill man att ens familj, vänner och bekanta ska få den hjälp de behöver (och betalar för) eller vill man fortsätta ha vård ”i den mån det går” och beroende på hur personalsituationen ser ut just den dagen? För det är där vi är idag, och har varit ett bra tag.

Personligen gör det mig frustrerad att artikeln i sin helhet nästan enbart fokuserar på kostnad och ekonomi. Inte på de bakomliggande problemen till varför det ser ut som det gör idag eller vad som krävs för att vi ska förändra situationen och skapa en säker och tillgänglig vård, för alla. Eller på hur vi skapar en bättre arbetsmiljö för våra professioner som ÄR vården, oavsett anställningsform. Stabilitet, är väl vad alla önskar sig, ett vårdsystem som är mer förutsägbart och går att lita på finns där när man behöver det. Men ledningen pratar istället om att dra ner på vårdplatser, hellre än att betala vad det kostar att bemanna de (redan för få) vårdplatser vi har idag. Man pratar om vad allt kostar, istället för hur vi hamnade här.
Så då pratar vi om det nu, hur vi hamnade här; regionerna har varit för dåliga på att skapa rimliga arbetsvillkor och attraktiva arbetsplatser, de lyckas inte behålla eller rekrytera personal. Vi som har lämnat regionerna har gjort det av just den anledningen. Regionernas beroende av bemanningsbranschens vårdpersonal är något regionerna själva har skapat.
Så, hur löser vi då denna situation så att det blir bra för alla parter? Jo, exempelvis genom att strukturellt satsa på ordinarie vårdpersonal, förbättra arbetsvillkoren och skapa arbetsplatser där professionerna vill arbeta, kan utvecklas och bli rätt värderade för det arbete de utför. Det i sin tur skulle möjliggöra rekrytering av fler kollegor = ett stabilare bemanningssystem och en bättre arbetsmiljö = attraktivare arbetsplats. Win/win. Då kommer man sannolikt inte att behöva hyrpersonal i samma utsträckning, kanske bara till sommaren eller vid akuta händelser. Eller när första snön fallit och tågen inte kommer fram.

Hur är inte den viktigaste frågan huruvida man idag kan få den vård man behöver, när man behöver den?

Man vill också gärna prata om min lön, både SVT och DN valde att sätta det som rubrik, som om det var den enda anledningen till att jag lämnade regionen. Att ha ett bra schema som ger återhämtning, att kunna kombinera privatliv och arbetsliv utan att få en hjärnblödning, att kunna räkna med att få den ledighet man behöver är precis lika viktigt. Att ha möjlighet att påverka sitt arbetsliv och inte känna sig ägd av sin arbetsgivare är minst lika viktigt som lön. Men faktum kvarstår, att byta jobb är ett av de få sätten för vårdpersonal att få upp sin lön, att gå till bemanningsbranschen kanske det mest effektiva, och det bekräftar bara hur snedvridet hela systemet är.

Kontentan är att vården blöder, våra kollegor arbetar övertid som aldrig förr för att få till minimibemanning på varje pass och vi hyrpersonal är endast plåster på såren. Till er politiker och tjänstemän som styr vården kan jag varmt rekommendera Rebecca Selbergs (docent Skåne US) studie som bekräftar att en genomgripande förändring är nödvändig för att säkra vården och pekar särskilt ut personalpolitik som den största bidragande orsaken till varför det ser ut som det gör idag.

Så ja, kostnad är en viktig del i ekvationen men det blir en ganska ensidig bild när det är den enda parametern man tittar på och låter vara styrande. Dessutom, att underhålla ett sjukt vårdsystem blir dyrare för både regioner och skattebetalare i längden, och sker på bekostnad av patienter och vårdpersonal. Om vi nu ska prata kostnad.

Michaela Lindqvist
Konsultsjuksköterska
Styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Stockholm