Bevilja med armbågen

Hur tänkte de nu? tänker jag, när jag bakom mitt munskydd på tunnelbanan ser affischerna om att kavla upp. Detta är kommunikationsbyråernas bidrag till att stävja pandemin och går ut på att några kända svenskar visar armbågen under #kavlaupp för att få allmänheten att vaccinera sig. Inget ont i det eller jo just ont i armbågen kanske. För där injicerar man inte vaccin kan jag meddela alla icke sjukvårdskunniga läsare av denna blogg. Så armbåga inte er in på vaccinationsmottagningen när det blir er tur. Men gå dit och dra upp tröjan lite högre till muskeln på överarmen, m.deltoideus. 

Apropå armbåge….Att bjuda någon med armbågen är att bjuda in någon utan att egentligen mena det. Ett gammalt uttryck som min mormor brukade använda.

Efter att ha tagit del av region Stockholms löfte om semester och sedan sett sommarens schema för min arbetsplats (med flera, ska läggas till) myntade jag ett nytt uttryck: Att bevilja semester med armbågen. Irene Svenonius gick ut den 10 maj och tyckte att det var på sin plats att lova att all sjukvårdspersonal skulle få sin semester. Det är lättare sagt än gjort. Semestrar har blivit beviljade men arbetspassen är inte bemannade.

Andelen sjuksköterskor som behövs för att vaccinera huvudstadens invånare i m.deltaoideus påverkar hela regionens bemanningsmöjligheter. Det finns inte så många sjuksköterskor att man både kan ha vaccinationsmottagningar och bedriva all sjukvård samtidigt under sommaren. Jag menar att man inte kan, som Irene gjort, lova semester om man inte samtidigt ser över vilken sjukvård som tillfälligt kan stänga. För då har man beviljat semester med armbågen, man kan inte mena att det ska vara möjligt under förutsättningarna som ges. Att prioritera och se över sjukvårdens möjligheter och begränsningar i regionen under sommaren är en lämplig arbetsuppgift för någon med makt och ställning högt upp i hierarkin. Till exempel ett finansregionråd, eller det går bra med en sjukvårdsdirektör också faktiskt. Det är ett stort och svårt jobb att göra, så….det har man inte gjort.

Man har överlåtit det till Eva, bemanningsassistenten.  Inte att tillfälligt styra om Stockholms patientflöden, tyvärr, det tror jag Eva fixat galant. Nej hon och alla andra bemanningsassistenter ska bara att finna lösningen på den omöjliga ekvationen för många arbetspass, för få sjuksköterskor och semester.

Den enskilda medarbetaren blir ansvarig för att lösa regionens sjukvårdspolitik.

Och Eva ringer mig. Jag vill INTE ta ansvar för infria Irenes armbågsbjudning, det har jag inte fått mandat för. Men jag vill vara schysst mot Eva och mot mina kollegor som annars måste jobba mycket snabbare eller mycket längre. Så jag säger, som många andra sjuksköterskor gör: ok jag kommer.  På min lediga dag eller på min beviljade semester. På min med armbågen beviljade semester. Regionen lovar med armbågen och sjuksköterskorna kavlar upp och spänner m.deltaoideus bilateralt. Det är svårt att få till en förändring och ställa upp för arbetsgivaren samtidigt. Det är svårt att möjliggöra löften om man inte samtidigt vågar säga att allt inte är möjligt, allt kan inte prioriteras. Vi måste tänka om, både Irene och jag.