Från klagomuren: ett hån mot dom slutkörda

När jag och Cecilia dammade av den här bloggen igen i och med synlighetsmånaden inledde jag med ett försök till hoppfullt inlägg om framtiden, jag skrev om ett ljus i tunneln och om att sitta ner i båten. Vi var väldigt överens om att vi inte ville ha en deppig klagomur till blogg som skulle handla om denna hemska pandemi utan om framtiden och hoppfullhet. Cecilia kapitulerade i förra veckan med ”Hur tänker folk egentligen?” och här kommer tyvärr även min kapitulation. Sättet folk beter sig på just nu i Sverige är ett rent hån mot den redan slutkörda vårdpersonalen, kan vi lägga ner nu och låta viruset ta er?

Under helgen har jag i sociala medier bland annat beskådat hur en höggravid kvinna haft babyshower inomhus med en ganska stor mängd andra människor, hur hela familjer tillsammans åkt och besökt lite leksaksaffärer, hur kompisgäng haft hemmafest och hur parkeringar utanför diverse köpcentrum vart smockfulla. Den nya engelska mutationen av viruset är extremt smittsam, gravida kvinnor räknas som riskgrupp från och med graviditetsvecka 22 då ett insjuknande i covid-19 visat sig markant öka riskerna för att föda prematurt. Ursäkta men när inte ens samhällets i normala fall räddaste grupp, gravida kvinnor, bryr sig längre varför ska då vårdpersonalen tvingas bry sig? I fredags kollapsade akutmottagningen på Södersjukhuset, Karolinska Universitetssjukhuset gick upp i förstärkningsläge och ambulanserna i södra Stockholm fick styras om. Vårdpersonalen må vara vaccinerad nu men vaccinet hjälper tyvärr inte mot utmattning, det enda som hjälper mot utmattning är återhämtning och det har det varit extremt snålt med för vårdpersonalen det senaste året. Våra medlemmar orkar inte, dom gråter på vägen till jobbet, på jobbet och på vägen hem från jobbet. Dom sover inte eller så gör dom inget annat på sin lediga tid än sover men det hjälper ändå inte. Bränslet är slut, det faktum att en akutmottagning kollapsat på det viset som skedde på Södersjukhuset borde få folk att förstå att det är allvar fortfarande. Folk riskerar sina egna samt anhörigas liv genom att bete sig såhär, risken handlar inte bara om covid-19 risken handlar om att vården håller på att braka ihop! Om du ramlar på cykeln utan hjälm och ådrar dig en skallskada är det samma sjukvård som ska ta hand om dig som om du får covid-19, om du drabbas av hjärtinfarkt nu är det fortfarande samma sjukvård du måste bege dig till. En slutkörd och utmattad sjukvård på den absoluta bristningsgränsen.

Sjukvårdspersonal är inte superhjältar och vi är inte dopade heller, vi är någon typ av levande människor med en enorm pliktkänsla och en önskan om att göra gott. Att bota och/eller lindra lidande och vårda dom som har behov av vård är givetvis en drivkraft för vårt yrkesval men vi blir ju hånade för det valet just nu. När folk lever sina liv som om dom vore odödliga fast det inte är någon som helst hemlighet vilken situation Sveriges och i vårt fall Stockholms sjukvård befinner sig i just nu ja då är det ett hån. Jag vet att det inte är ”alla” som ignorerar allvaret i situationen och leker odödliga, jag vet att det finns en massa folk som fortfarande tar sitt ansvar, men till er som ignorerar verkligheten, må ni ha sån tur att viruset inte tar er. Sjukvården får inte kapitulera, men dom slutkörda hånade kämparna som gråter dygnets alla timmar kommer inte ha kapacitet nog att bota, lindra och vårda er till slut, oavsett om ni får covid-19 eller bryter nacken. Jag får kapitulera och gör det med detta blogginlägg, jag kapitulerar och ställer mig deppigt bredvid Cecilia på klagomuren en stund. Men vi är i grunden sån där envis sjukvårdspersonal med enorm pliktkänsla och en önskan om att göra gott, så snart är vi tillbaka på barrikaderna igen med inlägg om framtiden och med hoppfullhet.