Sa någon "tickande bomb"?

Gabrielle BakerUttrycket ”tickande bomb” känns för mig urvattnat, jag har hört det så många gånger nu. För varje ny artikel om sjukvården tänker jag i mitt stilla sinne att ”Nu måste väl ändå måttet vara rågat. Efter detta kan inte politikerna ignorera oss längre”. Tills nästa artikel kommer, och nästa, och nästa.

För knappt en månad sedan dog ett spädbarn efter att precis skrivits ut som ”medicinskt klar” från Karolinska Sjukhuset, nu dör en gravid kvinna på Mölndals sjukhus. Detta får inte hända, detta SKA inte hända i ett land med ryktet om ”världens bästa sjukvårdssystem”.

I hur många år nu har vi inom sjukvården stått och skrikit? Vi har påvisat riskerna, vi har sett varningstecken, det är inte en trygg sjukvård som bedrivs idag i Sverige. Vi som jobbar gör ALLT vi kan för att försöka, tro mig. Vi jobbar trots brist på sömn, brist på ork till privatliv och familjeliv, brist på lunchrast och tid för toalettbesök. Vi kryper på våra knän. Och vi gör det för er patienter för att vi fortfarande tror på att ni har rätten till en god sjukvård, att bli lyssnade på och tagna på allvar när ni är som svagast.

Men jag är så rädd. För dagen kommer snart då jag också kommer bli patient, då jag inte längre kan jobba. Vi är många som går den vägen och det är med stormsteg. Vi inom svensk sjukvård springer, de flesta av oss med en direkt destination på väg rakt in i väggen. Jag älskar mitt jobb, men jag har slutat räkna de gånger jag gråter efter ett arbetspass, av vanmakt och ren utmattning. Jag har slutat räkna de gånger jag ligger sömnlös om natten med en knut i magen inför morgondagen. Jag har slutat lyssna när både min kropp och mitt psyke säger stop. För vad händer när jag blir patient? VEM ska ta hand om mig när jag och alla mina kollegor är utbrända? När vi inte finns mer och sjuksköterskekåren flyr den svenska sjukvården.

Vi har en djup kris idag. Sjukvården skriker, sjuksköterskorna skriker, läkarna skriker. Men INGEN verkar lyssna. Jag vet inte hur vi ska hålla oss flytande ett år till, eller tre, eller sex. Jag vågar inte ens föreställa mig. Någonting måste hända. Och det måste hända NU. Folk har börjat dö, folk kommer fortsätta dö. Politikerna måste börja öppna ögonen och hitta ett sätt att få svenska sjuksköterskor att stanna på den svenska marknaden annars är vi förlorade.

Jag har haft min examen nu i ett års tid och börjar redan ifrågasätta om jag orkar fortsätta och jag vet att många av mina kollegor och vänner från utbildningen är i samma sits. Men vad ska vi göra? Vår yrkeskår får ju inte ens strejka. Och jag vill kunna jobba livet ut med det jag älskar. Jag vill ha en skälig lön och ett arbetsklimat som gynnar mig och mina kollegor och speglar den utbildning jag har och arbetet jag utför. Jag vill orka ha ett privatliv, ett familjeliv, ett fritidsintresse. Idag tjänar en ung person inom handels nästan samma som en sjuksköterska. Det är helt obegripligt. Vi och våra patienter är värda mer än såhär. En human och trygg hälso- och sjukvård annars är jag inte med längre. Det får vara slut med detta annars är jag snart slut som sjuksköterska. Jag kan inte ställa mig bakom dagens hälso- och sjukvård. Jag SKÄMS. Jag är mörkrädd. Och jag är rädd om min egen hälsa.

Vi måste jobba tillsammans nu om någonting ska hända, om någon ska lyssna. Sjuksköterskor, läkare, patienter, anhöriga, vi behöver er hjälp nu. Vi TILLSAMMANS måste hjälpas åt och stötta varandra. VI måste sätta press på politikerna, för det räcker nu.

För rimlig arbetsmiljö, skälig lön och en trygg hälso- och sjukvård för oss ALLA.
#VITILLSAMMANS #slutpårean #enannanvårdärmöjlig #backaoss#4eseptember #inteunder30

Gästinlägget är skrivet av

Gabrielle Baker, 28 år och leg. sjuksköterska sedan ett år.
Sa för två månader sedan upp sig från AVA på St Göran (en arbetsplats som hon älskade kollegialt och ledarskapsmässigt) och har efter det tagit time out och varit ute och rest i två månader i Indien. Har under dessa två månader mer och mer börjat ifrågasätta sitt yrkesval. Älskar att vara sjuksköterska men har ingen lust att börja jobba igen. Har nu precis flyttat till Göteborg och ska börja söka jobb där men det lutar mot att börja veckopendla till Norge.

Till allmänheten: Nu behöver vi ert stöd!

Det är allvar nu. Sjukvården måste räddas. Alldeles för länge har sjukvården burits upp av att våra medlemmar arbetat övertid och ställt upp för att få sjukvården att fungera, trots ohållbara arbetstider och scheman. Nu går det inte längre. Nu behöver vi ditt stöd. #RäddaVården

Så vill vi rädda sjukvården