Röntgensjuksköterska och medlem i Vårdförbundet

Nu är det v 47 – traditionsenligt Vårdförbundsveckan! En vecka då vi uppmärksammar Vårdförbundet och värdet av medlemskapet lite extra. Vad passar väl bättre då än att välkomna vår första gästbloggare? Håll utkik, fler gästbloggare som ger sin syn på medlemskapet är att vänta 🙂 Men till att börja med är ordet ditt Alvaro Fraygola!

Vad är det som ibland knyter sig i magen på dig, röntgensjuksköterska? När du står där på lunglabbet ropandes ”Andas in och håll andan” för tjugonde gången idag? När du står på skelettlabbet med din femtonde höftfraktur framför dig, på datortomografen på väg att sätta en pvk eller på genomlysningen där du just intalat en okänd människa att dricka en mugg tjockt kontrastmedel? Är det lönen som är för låg, arbetstempot som är för högt, personalomsättningen, utvecklingsmöjligheterna eller kanske en omorganisation? Är det de tankarna som gör att du på rasten lite slentrianmässigt surfar in på arbetsförmedlingen för att kolla om gräset kanske ändå är lite grönare på andra sidan?

Vi har ett av de viktigaste jobben som finns i samhället. Vi bidrar till att ministern, busschauffören, civilingenjören, städaren, advokaten, direktören, soldaten, programmeraren, flygvärdinnan och OS-medaljören får rätt diagnos. Med vår hjälp kan rätt behandling sättas in så att de i sin tur kan fortsätta med sina viktiga uppgifter.

Vi är så viktiga men ändå är så många av oss missnöjda. Jag klandrar ingen. Vi är felvärderade av samhället och vi ses ofta som utbytbara kuggar i ett maskineri. Tempot är stundvis så högt att patientfokuset får läggas åt sidan för att det sitter ytterligare tio utanför som väntar på att bli undersökta. Kollegor med några få år i yrket blir utbrända och tvingas sjukskriva sig.

Så frågan är, vad gör vi åt detta? Röntgensjuksköterskor ligger för närvarande på plats nummer två efter operationssjuksköterskor på arbetsförmedlingens lista över bristyrken. Samhället skriker efter vår kompetens och skriket kommer växa i takt med att befolkningen växer, blir äldre och får ett större vårdbehov. Min sambo är journalist, ett yrke som befinner sig i den motsatta änden av arbetsförmedlingens lista. Förra året fanns nästan 500 registrerade arbetslösa journalister, det faktiska antalet är betydligt högre än så. Med så många arbetslösa i en yrkesgrupp blir det arbetsgivarens marknad, där journalister tvingas gå från vikariat till vikariat och arbetsgivarna kan sätta sina osäkra anställningar i system. Vi däremot, har till skillnad mot journalisterna, ett fantastiskt utgångsläge för att påverka vår arbetssituation åt det håll vi vill. Men trots detta guldläge så är lönerna fortfarande låga, arbetstempot sliter ut vänner och kollegor och allt fler ser sig om andra karriärvägar i livet.

För att ställa krav måste vi organisera oss i större utsträckning. Av just denna anledning är jag medlem i Vårdförbundet. Jag är inte medlem för att jag tycker att Vårdförbundet är den häftigaste och roligaste organisationen som finns. Jag är medlem för att jag vet att vi är starka tillsammans, och att Vårdförbundet är den enda möjligheten till organisering vi har idag. Vi är dock bara 2500 röntgensjuksköterskor i landet, så för att vi ska höras bland vårdförbundets 114 000 medlemmar så behöver vi synas mer, skrika högre och ta mer plats. En början är att bli medlem, en fortsättning är att aktivera dig på din arbetsplats, kräva att din förtroendevalde anordnar medlemsmöten, bli förtroendevald själv eller påverka förbundet direkt genom att skriva motioner till årsmöten och kongresser. Din röst räknas bara du ser till att använda den. Allt du värderar högt i ditt arbetsliv, såsom semesterdagar, ersättningar, lönerevisioner, försäkringar och kollektivavtal har kommit till genom att arbetande människor aktiverat sig och ställt krav tillsammans. Med det utgångsläge vi har idag kan bara fantasin sätta gränser för vad som är möjligt. Så, sträck på dig röntgensjuksköterska, tiden är vår!

Alvaro Fraygola
Leg. röntgensjuksköterska och medlem i Vårdförbundet