Vårdförbundet i mitt hjärta

Redan som ung sjuksköterska på barnavdelningen på CSK tog jag steget in i Vårdförbundet som förtroendevald. Det blev början på en resa som har format mig både professionellt och personligt. Jag har fått växa, lära mig enormt mycket och möta fantastiska människor som delat med sig av klokskap och erfarenheter.

Nyfikenhet och viljan att påverka har alltid varit mina drivkrafter – och som förtroendevald har de varit ovärderliga. Genom forum som samverkan och skyddskommitté fick jag tidigt möjlighet att förstå verksamheten på djupet och bidra med idéer som kunde förbättra vår arbetsmiljö.

Mitt engagemang uppmärksammades, och hösten 2004 fick jag mitt första uppdrag med fackliga tid en dag i veckan – snart blev det två. Då såg Vårdförbundets organisation annorlunda ut, och vi lokalt på expeditionerna hade ansvar för att svara på frågor, coacha medlemmar och hålla utbildningar. Vi hittade kreativa sätt att möta medlemmar, lyssna på deras behov och sprida kunskap om Vårdförbundet. Ett exempel var vår ”informationsvägg” som vi tog med till olika mötesplatser – enkel men effektiv.

Som huvudskyddsombud på CSK fick jag en bredare vy och kunde påverka för alla medlemmar på sjukhuset. Jag samordnade och stöttade förtroendevalda tillika skyddsombud, utvecklade strategier för att möta studenter samt tog fram och höll i utbildningar för förtroendevalda i hela Skåne. Att kombinera kliniskt arbete med fackligt uppdrag var ibland tufft, men tack vare en fantastisk enhetschef som stöttade mig fullt ut gick det att få ihop.

2008 kom konflikten och strejken – en intensiv och lärorik tid. Vi höll igång engagemanget, fördjupade samtal om profession, lön och etik. Även om resultatet inte blev som vi hoppats, stärkte det vår gemenskap och förståelse för fackligt arbete.

När Region Skåne omorganiserade 2012 och jag valde att läsa Psykosocial arbetsmiljö på högskola tog jag steget till heltid som facklig förtroendevald. Jag såg det som en unik chans att påverka – barnavdelningen skulle alltid finnas kvar, men detta var nu. Efter flera år som HSO kände jag mig redo för nästa steg. 2017 valdes jag till vice ordförande i avdelningsstyrelsen – ett uppdrag som fyllde mig med både stolthet och pirr. När jag senare blev ordförande var det med stor ödmjukhet och glädje. Det har varit en tid av utveckling, utmaningar och fantastiska möjligheter – från pandemin till arbetsmarknadskonflikten, där våra professioner verkligen sattes på kartan.

Att nu lämna ordföranderollen är rätt beslut – Vårdförbundet i Skåne behöver ny ledning med ny energi och nya perspektiv. Men känslorna som kom efteråt överraskade mig: tomhet, saknad, vemod. Först nu inser jag hur stor del av mitt liv Vårdförbundet har varit.

Jag kommer alltid att bära med mig minnena, samtalen, mötena och den kunskap jag fått.

Jag kommer att sakna att vara en röst för våra professioner, att möta medlemmar, hålla utbildningar och föra dialog med politiker för att förbättra vår arbetsvardag.

Jag är tacksam för att få fortsätta som kongressombud och bidra till framtidens Vårdförbund. Hur mitt engagemang tar form framöver återstår att se – men en sak är säker: viljan att påverka finns kvar.

Som avtackningsgåva valde jag ett halsband med symbolik som betyder mycket för mig:

• Hjärta – för kärleken till Vårdförbundet och den värme jag fått tillbaka.
• Pärla – för alla pärlor i organisationen och för min egen resa av kunskap och erfarenhet.
• Droppe – (pärlan kan också se ut som en droppe) en påminnelse om att förändring tar tid, men att varje droppe gör skillnad.